Jämlikhet är vid sidan av frihet och broderskap (gemenskap) ett av politikens centrala teoretiska begrepp. Det brukar inte sällan heta att vänstern eftersträvar jämlikhet i utfall (att alla ska ha det ungefär lika bra) medan högern vill ha jämlika i spelregler (att alla ska ha ungefär lika möjligheter att bygga sin egen lycka). Den första positionen ger staten en mycket stor makt, den senare kan innebära mer eller mindre statlig inblandning beroende på hur man tolkar jämlika ”möjligheter”.
Den här typen av abstrakta resonemang har länge dominerat bland filosofer och statsvetare på universiteten. De har även varit populär bland liberaler av olika schatteringar. I praktiken har det dock aldrig existerat några helt jämlika samhällen, vare sig i utfall eller möjligheter. Grundfrågan är snarare om ett samhälle uppfattas som någorlunda rättvist av sina medborgare. Sådana uppfattningar påverkas av strukturella förändringar men även av politisk mobilisering och motmobilisering.
Tidskriften Respons ägnar sitt senaste nummer (nr 5/2019) åt temat jämlikhet. Där tar ekonom-historikern Erik Bengtsson upp den under senare decennier bland historiker vanliga uppfattningen att den svenska välfärdsstaten och jämlikhetspolitiken har djupa rötter som sträcker sig långt in i bondesamhället. Sverige var aldrig feodalt. Sverige hade en starkare och friare bondeklass och en svagare adel än många andra länder. Kung och folk kunde förenas mot mellanskikten. Socialdemokratin byggde bara vidare på dessa gamla traditioner, har det hetat.
Bengtsson är kritisk till denna historieskrivning. Han vill återknyta till en tidigare marxistisk tradition som betonade klasskamp och politiskt handlande framför de långa strukturernas avgörande inverkan. Med hjälp av statistik visar han att de tio procent rikaste i Sverige under 1800-talet var relativt rikare här än i andra länder, både sett till förmögenhet och inkomst. Sverige var också mindre demokratiskt än andra länder om man ser till hur stor andel av befolkningen som hade rösträtt under 1800-talet.
Allt detta stämmer. Men frågan är om det verkligen är ett bra mått på jämlikhet. En paradoxal likhet mellan formellt sett mycket jämlika länder (såsom tidigare kommuniststater) och mycket ojämlika länder är just att en liten elit kontrollerar en stor del av den ekonomiska och politiska makten, medan flertalet har en låg men jämn levnadsstandard. Sverige har faktiskt fortfarande en ovanligt stor förmögenhetskoncentration – och en starkt centraliserad politisk makt.
Poängen är helt enkelt att när man frågar sig om jämlikheten sätter sin prägel på ett samhälle så är det mer intressant att titta på skiktningar i befolkningens breda lager än på makten hos en liten elit. Hur stor är skillnaden mellan grannar eller mellan stadsdelar? Ett borgerligt samhälle utmärks snarare av en stark medelklass, det vill säga en tydlig skiktning, än en liten stark överklass.
Bengtsson berör förvisso den ökande skiktning som skedde i den svenska bondeklassen och landsbygdsbefolkningen under 1800-talet, med följder som jordproletarisering, urbanisering och emigration, men han utvecklar inte det resonemanget för sin övergripande tes. Istället erkänner han att den egalitära ideologi som kom att prägla folkhemmet kan ha rötter bakåt i bondesamhället, trots den svenska elitens formellt starka ställning. Även om alla långt ifrån behandlades lika i Bondesverige fanns starka normer om gemensamt ansvar för fattiga och utsatta i lokalsamhället.
Bengtsson betonar även, liksom andra historiker, framväxten av folkrörelser under 1800-talet – frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och framförallt arbetarrörelsen – som en viktig föregående faktor till 1900-talets välfärdsbygge. I Sverige var ovanligt många arbetare organiserade när vi nått början av 1900-talet. Han ser också att det kan finnas en koppling mellan detta och bondesamhällets normer. Centralt här är med andra ord förekomsten av vissa attityder; tillit, socialt kapital och organisationsförmåga. De tidiga folkrörelserna utmärktes som bekant av skötsamhetsideal.
Det är nog här vi ska söka det unikt svenska (eller skandinaviska). I viss mån är jämlikheten både en förutsättning och effekt av den typen av normer. Ojämlika samhällen tenderar att i högre grad utmärkas av misstro och därmed höga kostnader både för att göra affärer och genomdriva gemensamma politiska projekt.
Det är på många sätt mer konstruktivt att betrakta jämlikhet som ett historiskt-sociologiskt fenomen än ett teoretiskt ideal. De länder i världen som är mest dysfunktionella utmärks ofta av en skriande ojämlikhet. Detta göder korruption och underminerar möjligheten till ett demokratiskt styre. Ekonomisk och politisk makt går nämligen i förlängningen inte att skilja. Pengar köper makt och makt berikar. Även liberaler och konservativa inser värdet av att motverka extrem ojämlikhet om de håller sig med en seriös samhällsanalys.
Men ur ett borgerligt perspektiv finns det förstås också problem med att medborgarnas möjlighet att påverka sin egen samhällsställning kringskärs. En långt driven jämlikhet uppnås till priset av att staten ges en omfattande makt över medborgarnas liv. Maktaspekten tenderar dock att komma i skymundan i den borgerliga retoriken. Den har, inte minst i Sverige, istället framhävt att omfattande omfördelning och en stor stat missgynnar den ekonomiska tillväxten. Det är inget starkt argument. Några av världens mest välmående länder utmärks just av ett högt skattetryck och en omfattande socialstat. Att reducera borgerlig ideologi till teknokratiska föreställningar om marknadens överlägsna effektivitet i alla lägen är närmast andefattigt.
Grundproblemet är nämligen ett annat. Den liberalkonservative tänkaren Alexis de Tocqueville konstaterade redan under sina resor i USA på 1800-talet hur jämlikhetens ideal tenderade att likforma medborgarna och sätta upp osynliga begränsningar för tänkandet och möjligheten att gå emot majoriteten. Jämlika, demokratiska samhällen har helt enkelt en inneboende tendens till likriktning. En stark stat går utmärkt ihop med en ytlig individualism och smala åsiktskorridorer. Dessa tendenser kan bara motverkas om det finns ett levande civilsamhälle och en stark medelklass som inte står i beroendeställning till staten.
Ett konformistiskt välfärdssamhälle kan mycket väl vara ekonomiskt effektivt, men det underminerar lika effektivt den andliga och intellektuella friheten. Kärnan i sann liberalism är just dessa friheter. Ekonomisk frihet är i första hand ett medel för att människor ska kunna utveckla sin personlighet och förverkliga sina livsprojekt, samt en garant för oberoende gentemot en liten elit – oavsett om denna är ekonomisk, kulturell eller politisk.
Tidskriften Respons har även intervjuat den kände vänstersociologen Göran Therborn om den ökande ekonomiska ojämlikheten i Sverige från 1980-talet och framåt, samt hur det kommer sig att den politiska vänstern försvagats under samma period. Therborn framhåller strukturella orsaker till utvecklingen: ökad konkurrens från Ostasien, industrisamhällets övergång i ett tjänstesamhälle, avregleringarna av de internationella finansmarknaderna i spåren av 1970-talets oljekris och USA:s kostnader för Vietnamkriget. Allt detta är kända fakta inom forskningen. Till det kan läggas stigande bostadspriser, som gynnat bostadsrättsinnehavare, börsutvecklingen som gynnats både av globalisering och avreglering, samt den ökande migrationen som tenderar skapa en ny underklass i västvärlden, vilket även Therborn tillstår.
Therborn konstaterar också att vänstern ändrat karaktär. Att dess stödtrupper numer i allt högre grad återfinns inom de professionella klasserna, offentliganställda akademiker – medan arbetarklassen gradvis försvinner till högerpopulistiska partier. Någon egentlig förklaring till det senare presenterar han dock inte, vilket möjligen är symptomatiskt för vänsterns svårighet att orientera sig i samtiden.
Vänsterns (inklusive socialdemokratins) ökande stöd bland offentliganställda utgör en lång process. Ett gradvis övertagande av staten på alla nivåer. Borgerliga regeringars försök att privatisera driften av skattefinansierad verksamhet har nog delvis motiverats av en vilja att bryta detta mönster. Reformerna har dock långt ifrån alltid varit populära bland de anställda. Kritiken mot ekonomiska styrsystem ovanifrån är utbredd i de professionella klasserna. Kombinationen av privata koncerner och skattefinansiering har inte heller gett upphov till någon i egentlig mening privatpraktiserande professionell klass. Byråkratin har bara bytt skepnad.
Vänstern försöker fånga upp detta missnöje hos medelklassen. Samtidigt identifierar sig allt färre som arbetarklass i motsatsställning till en borgarklass. Socialdemokraterna har inte kunnat eller velat bedriva en politik för arbetarklassen. Strukturella hinder (globaliseringen) har stått i vägen, liksom partiorganisationens försvagade förankring i LO-leden. De ekonomiska skiljelinjerna i Sverige går idag mellan en i huvudsak invandrad underklass, en bred medelklass och en liten förmögen överklass. De "superrika" märks dock inte av i vanliga människors vardag. För vänstern är det betydligt svårare att mobilisera mot ett abstrakt kapital, som inte sällan ägs institutionellt, än mot förra sekelskiftets patroner och industriägare.
Den nya högerns mobilisering emot den mediala och kulturella eliten har varit mycket mer framgångsrik i jämförelse. Den senare eliten är betydligt mer framträdande. Detsamma kan sägas om mobiliseringen från höger mot en bidragstagande underklass.
Therborn framhåller professionaliseringen av politiken, med ett allt större inslag av PR, spinndoktorer och karriärpolitiker, som en negativ kraft. Teknokratin har fått överhanden även här, vilket skapar missnöje. Han sätter sitt hopp till att unga vänsteraktivister ska kunna ”skaka om” detta system. Men han verkar inte vilja se att systemkritiken idag snarare mobiliseras från en socialkonservativ och populistisk höger. Den unga radikala, akademiska vänstern framstår snarast som systembevarande – inte sällan omhuldade, åtminstone i retoriken, av ledande politiker och opinionsbildare.
Jämlikhet är med andra ord ett komplicerat begrepp. Jämlikhet handlar, nu som tidigare, lika mycket om identitet som om siffror och statistik. Vem ser man? Vem jämför man sig med? Oavsett vem som vinner samtidens politiska strid kommer dock framtidens makthavare behöva ta hänsyn till skillnader i makt, inflytande och levnadsbetingelser mellan människor och upprätthålla en balansgång mellan både grupper och värden. Jämlikheten tillhör politikens eviga frågor.
