Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Den mytologiska figuren Narcissus brydde sig mest om yta och symboler. Bild: Caravaggio

Jämlikhet handlar om mer än en snäll attityd

Alla pratar allas lika värde. Ändå är Sverige mer ojämlikt än på länge. De materiella aspekterna har hamnat i skymundan, och politikerna orkar inte ta till sig hur illa det är.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

De fattiga äldre blir fler. På 15 år har antalet fattigpensionärer fördubblats, rapporterar Sveriges radio (5/8). Orsaken är till stor del att många som anhöriginvandrat inte har rätt till en hel garantipension eftersom de inte arbetat tillräckligt för att kvalificera sig till det. I framtiden lär det bli värre.

Detta är bara ett tecken på den ökade materiella ojämlikheten. Sverige är ett rikt land, men inkomstklyftorna ökar mest i hela OECD. Den så kallade gini-koefficienten, som mäter jämlikhet, är högre än på 30 år. Fattigdomen drabbar främst de som står utanför arbetsmarknaden.

Men det finns fler aspekter. Ungefär 20 procent av boende i de tre storstadsregionerna är trångbodda. På vissa håll är det riktigt illa. I Bergsjön bor över en tredjedel trångt.

De radikalt skilda förutsättningarna visar sig också i utbildningssystemen. I en Unicef-rapport från i fjol hamnar Sverige på plats 25 av 41 jämförbara länder när det gäller jämlikhet i skolan.

Trots att dessa problem ofta diskuteras är det som att politikerna inte fattar vidden. Vi satsar lite mer resurser, hör man. Någon miljon extra, det blir bra. Det är som att det inte riktigt går in att det finns barn i Sverige som tvingas sova i skift eftersom sängplatserna i bostaden inte räcker till.

Hur har det blivit så här? Har den dominerande socialdemokratiska ideologin bytts ut mot socialdarwinism? Nej. Skillnaden är att de progressiva idéerna till stor del har slutat att handla om materiella grundförutsättningar.

Jämlikhetsdebatten de senaste åren har varit besatt av symboliska ting, abstraktioner och värderingar. Hur många public service-anställda har invandrarbakgrund? Hur många gånger nämns kvinnor respektive män i tidningarna? Är det feministiskt att vara för slöjförbud? Eller är det feministiskt att vara emot det? Vill man ha det som i Ungern om man är emot Januariöverenskommelsen?

Ett av de främsta exemplen på attitydernas dominans över det materiella är debatten om tiggeri. Omsorgen om de rumänska tiggarna verkar sträcka sig till att konstatera att “man kan inte förbjuda fattigdom”, och sedan är det bra med det. Det viktiga verkar ibland vara att slå fast att vi måste ha rätt “syn” på saken.

Det är klart att ovan nämnda dimensioner av jämlikhet ska diskuteras. Långtifrån allt handlar om ekonomi. Men i dagsläget är det alltför lätt för partier att gömma sig bakom en slöja av progressivitet genom att främst försvara andens jämlikhet.

Att tycka det ena eller andra om huvudsjalar, att vara emot tiggeriförbud, kräva kvotering eller helt enkelt gå runt och “stå upp för anständighet” kostar ingenting rent ekonomiskt. Retoriskt bedriver man kamp för allas lika värde, men man bortser från en av de viktigaste aspekterna när det kommer till jämlikhet: bra skolor, en dräglig lön att leva på som inte skattas sönder, en pension som räcker och ett tryggt bostadsområde.

Det påstås ofta att vi lever i en post-materialistisk tid. Folk bryr sig inte om pengar. Det är personlig utveckling och eko-tomater på balkongen som gäller. Men det är en inställning som främst ekonomiskt välbeställda kan ha.

Ändå blir politikerna förvånade över att ekonomi spelar roll, som till exempel protesterna mot höjda bensinskatter. Att driva en offensiv miljöpolitik är ju progressivt, framåtsyftande, fräscht liksom - och motståndet mot det sägs komma från buttra män som inte gillar att åka buss.

De har för dålig attityd och saknar engagemang. Att folk helt enkelt inte har råd med en elbil, som MP-språkröret Per Bolund uppmanat folk att köpa, kommer lite som en chock.

Politiker som vill “framåt!”, till exempel Annie Lööf, pratar gärna om goda värderingar, kampen mot diskriminering och för jämställdhet. I sitt almedalstal pratade Lööf om öppenhet, tolerans och framtidshopp. Men den konkreta politiken handlar mest om “nyliberala” reformer, som svagare anställningsskydd och minimilöner.

En marxist hade kanske sagt att detta är en medveten strategi för att upprätthålla det kapitalistiska förtrycket i den progressiva politikens namn. Som socialliberal kan man dra slutsatsen att både ekonomi och attityder spelar roll, och att det i dagsläget behövs lite mer av det förra.