Sverigesförre statsminister Fredrik Reinfeldt har fått jobb på SVT och intervjuar i programmet ”Toppmötet” ett knippe andra politiska föredettingar. Det är ett underligt format, men måndagens intervju med Anders Fogh Rasmussen, dansk statsminister mellan 2001 och 2008, var inte ointressant.
Fogh hade en hel del att säga om Sverige. Bland annat kommenterade han isoleringsstrategin gentemot SD. Föga förvånande tyckte han att den var demokratiskt tveksam, och det har han rätt i.
Det är verkligen enerverande att just Sveriges populistparti har ett så uselt ursprung. Rottrådarna kommer från olika håll men en del letar sig rakt upp från 1900-talets rasistiska mylla. Varje argument för att inkludera Sverigedemokraterna i ett demokratiskt samtal inom ramen för det parlamentariska systemet, slutar i en rysning. Tanken på att medvetet ge inflytande åt politiker som frivilligt, redan på 1990-talet, gick med i ett sådant parti som SD var då, är svårsmält.
Men nu är det som det är: Opinionssiffrorna för SD pekar stabilt uppåt. Om mindre än två år är sannolikt en ännu större del av riksdagen sverigedemokratisk. Och det är som det är också på ett annat sätt: Sverigedemokraterna har redan inflytande. Kring dem dansar både regering och opposition. Frågan om hur Jimmie Åkesson och hans partikamrater kommer att rösta upptar en abnormt stor del av det tankearbete som pågår inom Sveriges högsta beslutande församling. Förslag läggs – och förslag läggs inte – utifrån gissningar om hur husbusepartiet kommer att agera. Och så har det i sanningens namn varit alltsedan Fredrik Reinfeldts andra regering.
Det demokratiska problemet är inte att SD inte får vara med och bestämma, problemet är snarare det motsatta. SD bestämmer alldeles för mycket, utan att egentligen behöva redogöra för sina ställningstaganden – som därför kan skifta mycket snabbt, alltefter vad den politiska ledningen för tillfället finner optimalt. Eftersom varken regering eller opposition gör upp med partiet behöver företrädarna sällan stå till svars för den politik som förs – eller inte kan föras. Resultatet är en extrem otydlighet för väljarna.
Eller så blir det som i höstas när civilminister Ardalan Shekarabi (S) var topp tunnor rasande över att SD röstat med oppositionen, mot regeringen. Men sakfrågan hamnade i bakgrunden och det tittarna och väljarna framför allt såg var en minister som krävde villkorslöst stöd från en part man inte ens hade nedlåtit sig att tala med. Så kan vi inte ha det.
Något universalmedel mot populistpartier finns inte. Under hela 1990-talet hölls Dansk Folkeparti i stort sett isolerat, medan det växte. 2001 fick partiet 12 procent och blev stödparti till Anders Fogh Rasmussens regering. Och sedan dess har DF i parlamentariskt avseende behandlats som vilket parti som helst. Det har inte medfört att partiet krympt. Tvärtom, i förra valet blev DF större än någonsin, till och med större än regeringspartiet Venstre.
Sannolikt skulle inte heller SD minska nämnvärt av att inkluderas i beslutsprocesserna. Partiet växer nog ett tag till oavsett om de inkluderas eller, som nu, isoleras. Men det för demokratin livsviktiga ansvarsutkrävandet kan åter börja fungera. Med öppna förhandlingar – i stället för tysta gissningar – kommer partiet att avkrävas rediga svar om hela sin politik.
Det har ofta sagts att det är lönlöst att förhandla med SD eftersom det enda utbyte de eftersträvar är åtstramad invandringspolitik. Men efter förra höstens radikala omläggning av migrationspolitiken, måste det argumentet betraktas som överspelat. Och så länge ingen har prövat att komma överens om, låt säga, upphandlingsregler med SD, är det faktiskt omöjligt att säga hur partiet skulle bete sig.
Vad som däremot kan sägas är att strategin att isolera partiet från det parlamentariska beslutsfattandet har nått vägs ände. Efter nästa val kommer en ny laddning sverigedemokratiska ledamöter kliva in i Sveriges riksdag. De måste tvingas att ta ansvar.
