Frågan om de återvändande IS-terroristerna väcker berättigad avsky och vrede. IS har använt grymheten som aktiv strategi för att demoralisera motståndare och civilbefolkning. Ingen har skonats. Inte heller barn.
Ingen som anslutit sig till IS kan ha varit omedveten om vad de gett sig in på. IS har varit helt öppna med sina metoder från början. De har filmat sina halshuggningar, lemlästningar och när de bränt människor levande instängda i burar.
Moraliskt sett är alla vuxna personer som aktivt gjort valet att åka till Syrien och ansluta sig till IS medskyldiga oavsett vilken funktion de haft i organisationen. De är många. FN räknar med att det rör sig om ungefär 40 000 personer från 110 länder som anslutit sig till IS. Många har redan dött eller flytt, men tusentals finns kvar.
Brottslagstiftning är i regel nationell. Om någon till exempel begår ett terroristbrott i Sverige så döms denne här, även om vederbörande rest in från ett annat land. Det naturliga vore därför att överlåta dessa terrorister till regimen i Damaskus. De har begått sina brott på territorium som de jure tillhör Syrien och de befinner sig på territorium som de jure tillhör Syrien, även om Assad-regimen de facto inte håller dem i sin kontroll i dag.
De skulle knappast få en rättvis rättegång och de skulle riskera dödsstraff, vilket talar emot, även om idén att mötet med ociviliserad ondska alltid kan ske på ett civiliserat sätt vilar på rätt bräckliga premisser. Storbritannien har i flera år haft specialstyrkor på plats i Syrien för att helt enkelt ta livet av IS-anhängare, även om det inte skett öppet eller britterna formellt befunnit sig i krig.
Men utöver att västvärlden, på goda grunder, inte vill se sig som medskyldiga till massavrättningar i Damaskus, så finns det ett annat skäl som talar emot en sådan lösning. Assad skulle kunna använda dessa terrorister i utpressningsförsök mot väst om han kontrollerade dem. Något franska diplomater varnat för (France24 29/1).
Det som återstår är att IS-anhängare från Europa döms i Europa. Till skillnad från många andra europeiska länder har Sverige inte kriminaliserat medlemskap i IS. Men det går att frångå principen om att inte lagstifta retroaktivt i extraordinära fall. SS förklarades vara en kriminell organisation i efterhand under Nürnbergrättegångarna. Anders Behring Breivik dömdes till livstids inlåsning med hjälp av retroaktiv lagstiftning.
Oavsett om de döms i en europeisk tribunal eller en av en svensk domstol så står vi inför tre dåliga alternativ. Vi kan överlämna dem till diktatorn Assad, som därmed blir vår bödel. Vi kan välja att bara följa gällande lagar – skrivna för normala omständigheter i fredstid – som kräver att individer kan bindas konkret till brott som utförts i krigets Syrien. Då kommer många av dessa mördare att gå fria mitt ibland oss. Ingen av de 150 IS-terrorister som har återvänt till Sverige hittills har dömts för brott. De kommer utgöra en dödlig fara under lång tid framöver. Och vad säger vi till offren om någon av dessa fiender spränger sig i luften på spårvagnen eller i tunnelbanan?
Detta är inte någon normal situation. Därför finns det skäl i det här fallet att, likt Nürnbergtribunalen, införa retroaktiv lagstiftning. Det är det minst dåliga av de tre alternativen som står till buds om rättvisa ska kunna skipas. Ytterst är det en politisk och moralisk fråga hur vi väljer att göra.
