Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg under frågestunden inför årsstämman på City Conference center i Stockholm.Foto: Jessica Gow / TT
Investors styrelseordförande Jacob Wallenberg under frågestunden inför årsstämman på City Conference center i Stockholm.Foto: Jessica Gow / TT Bild: Jessica Gow/TT

Adam Cwejman: Investor har svalt det identitetspolitiska betet

Svenskt näringsliv ska inte ta efter den amerikanska besattheten med hudfärg och ursprung.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Investor är ägare till några av landets mest framstående företag. Och vad Investor gör sätter inte sällan tonen inom svenskt näringsliv långt bortom de egna styrelserummen. När bolaget nu går i bräschen för att göra framtida anställdas härkomst och nationalitet till ett relevant urvalskriterium är det därför ett tydligt tecken på en kommande trend inom privat sektor i Sverige.

Den kritik som riktats mot Investor, av Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson, har bolaget viftat bort. Nilsson hävdade att bolaget skulle börja fråga anställda om deras ”börd”. Något sådant var främmande för Investor, svarade man.

ANNONS

Men läser man Investors mångfaldspolicy står det att de strävar efter en mångfald av ”ursprung” och ”nationalitet” bland de anställda. Hur strävar man efter det utan att kartlägga presumtiva anställdas ursprung och nationalitet? Det har Investor inte förklarat.

Men även om orden i mångfaldspolicyn inte tycks betyda något i praktiken kan det förändras i framtiden. Innan så sker bör de tänka igenom frågan ordentligt.

Att Investor överhuvudtaget har gett sig in i mångfaldsracet är egentligen inte så konstigt. Det har snarast blivit regel än undantag att bolag stoltserar med sitt arbete för hållbarhet, jämställdhet och numera även mångfald i bred bemärkelse. Trenden är som störst i USA och Storbritannien, men likt många andra trender börjar den nu få genomslag i Sverige.

Det låter förstås bra med en policy för mångfald. Och om bolag med sådana ändamål får någon kritik för denna strävan så är det att det mest är prat och inte betyder särskilt mycket i praktiken.

Mer ovanligt är att bolagen kritiseras för att de överhuvudtaget sätter upp ett mångfaldsmål.

Problemet är att man blandar ihop självklarheter, som att diskriminering ska motverkas, med försåtliga åtgärder som att sträva efter en mångfald av ”härkomst” bland de anställda.

ANNONS

Mångfaldsvurmen är nämligen sällan så genomtänkt. Och inte sällan formulerad av konsulter vars födkrok är att påtala bristfällig mångfald bland företagen för att sedan, i utbyte mot ett konsultarvode, åtgärda problemet. Alla inblandade är övertygade om att de bidrar till ökad "inkludering" och ett bättre samhälle.

Men det är en sak att eftersträva en allsidig och professionell rekrytering som gör att bolag har den mångskiftande kunskap som behövs för att vara framgångsrika. Investor talar om en ”mångfald av perspektiv och sätt att tänka”, som hållbarhetschefen Viveka Hirdman-Ryrberg uttryckte saken. Det är en något helt annat att göra detta synonymt med att ha en mätbart mål som avser de anställdas härkomst eller ursprung.

Och som så ofta är fallet med börsnoterade bolag vill man ha ett utvärderingsbart mål, en ”key performance indicator” (KPI) som kan utvärderas efter årets slut. Så det ligger i tangentens riktning att man kommer försöka mäta härkomsten. Swedish Match tar redan hjälp av SCB för att få fram anonym statistik över andel anställda med utländsk bakgrund.

Mångfaldsvurmens baksida är att människor kommer att fästa mer, inte mindre, vikt vid våra yttre attribut. Eftersom det är svårt att kvantifiera en människas olika egenskaper på ett enkelt vis (trots de många försöken!) så greppar vi efter det vi har; nationalitet, ursprung, etnicitet, hudfärg.

ANNONS

I länder med långt gången mångfaldspolitik, exempelvis Brasilien, finns gott om bevis för att människor väljer att identifiera sig med en eller annan rasbakgrund för att passa in i en kvot.

Andra problem med mångfaldsvurmen är att den ständigt kräver en allt mer finkornig definition av olika identiteter och grupper som ska finnas representerade. Vad händer om en minoritetsgrupp sett till sin andel av befolkningen inte är underrepresenterad på ett bolag, utan överrepresenterad? Hur ska de som förespråkar mångfald och kvoter för särskilda grupper agera då?

Att ställa upp kvantitativa mål för mångfalden är inte samma sak som ett hållbarhetsmål där frukten på kontoret ska vara ekologiskt odlad. Och även om Investor inte är där riktigt än än finns faran att man i godhetens namn öppnar upp för något med en rad oförutsedda biverkningar.

För Investor låter säkerligen allt detta som högst hypotetiska frågor – man strävar ju trots allt bara efter en mångfald av ”perspektiv”. Och det i sig är det förstås inget fel på. Tvärtom. Men det slutar sällan där. Ska man undvika att hamna i den rasbesatta diskurs som råder i länder som USA och Brasilien bör man därför spotta ut det identitetspolitiska betet innan det är försent.

ANNONS
comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS