Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Bild: Ernst Henry Photography

Inte Thunberg som är det riktiga problemet

Svensk samhällsdebatt drivs av föreställningen om att alla frågor kan reduceras till ett ställningstagande för eller emot. Nu senast handlar det om klimatet och det enorma engagemanget kring Greta Thunberg. Men verkligheten är desto mer komplex.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

När Ekot når fram till klimataktivisten Greta Thunberg under förra fredagens demonstration på Mynttorget säger hon att hon inte kommer ge sig innan Sverige ligger i linje med målen i Parisavtalet. Reportern frågar Thunberg vad hon tror kommer att krävas av världens ledare för att de ska fatta rätt beslut för att Parismålen ska uppnås. Thunberg svarar: ”Alltså, de skrapar inte ens på ytan. De säger ”vi ska bygga kärnkraft”, ”vi ska göra det lättare att köra elbil” eller ”vi ska ge grön skatteväxling eller vad de nu pratar om. De skrapar inte ens på ytan. Jag vet inte vad de håller på med. De slösar tid.”

Reportern undrar då vad Thunberg konkret tycker att politikerna borde göra. Thunberg svarar: ”Allt.” ”Men kan du säga något”, försöker reportern igen. ”Det kan jag inte. Det är mycket som behöver göras. Men en början vore väl att de börjar prata som det är” (Sveriges Radio 15/3).

Att Thunberg är djupt engagerad i en av vår samtids största frågor råder det ingen tvekan om. Att hon lyckats mobilisera människor, inte minst ungdomar, runt om i världen är imponerande. Men hennes engagemang, eller snarare omvärldens engagemang kring hennes engagemang, illustrerar också något djupt osunt. Kombinationen av personkult och oförmågan att ställa kritiska frågor till den kultförklarade avintellektualiserar det offentliga samtalet – kvar blir ihållig plakatpolitik.

Av Ekots intervju med Thunberg framgår att hon inte anser att elbilar, kärnkraft och grön skatteväxling löser klimatproblemen, att politikerna ”inte ens skrapar på ytan”. Men på frågan om vad hon anser bör göras, konkret, svarar hon att hon inte kan svara. Sedan talar hon och reportern om demonstrationens stora spridning i världen. Det är dålig journalistik när den är som sämst.

Detta är det verkliga problemet med hysterin kring Thunberg. Inte hennes ålder eller ens hennes och föräldrarnas val att hon ska frånvara från skolan. Problemet är att vi har fått ytterligare en fråga, precis som tidigare migrations- och integrationsfrågan, där slagorden blivit viktigare än handlingarna. Ytterligare en fråga som framställs som ett enkelt, Disneyfierat val mellan gott och ont. Om man vill diskutera svåra frågor, dit såväl klimatet som migrationen hör, på ett seriöst vis räcker det inte bara att skandera slagord i grupp. Det som krävs är förmåga (och vilja) att resonera kring allehanda intresse- och målkonflikter, liksom inte minst, potentiella lösningar.

Just detta gjorde Ida Alterå (C), civilingenjörsstudent i miljöteknik vid Lunds tekniska högskola, i en intressant debattartikel där hon konstaterade att: ”Klimatpolitik handlar om att minska utsläppen av växthusgaser, något som inte alltid gynnar miljön. Den slentrianmässiga sammanblandningen av begreppen skapar en förenklad bild av att miljöpolitik och klimatpolitik är sammankopplade på ett sätt som inte innebär några konflikter. Miljöförbättrande åtgärder medför visserligen ofta positiva effekter för klimatet, men det är ingen naturlag att insatser för miljön minskar utsläppen av växthusgaser eller att klimatåtgärder bara är bra för miljön.” (Sydsvenskan 18/3).

I längden tjänar ingen eller inget, varken migranterna eller klimatet, på att komplexa frågor reduceras till ett ställningstagande för eller emot. Att sätta en pin i kavajslaget är enkelt gjort, men frågan man alltid ska ställa sig, förslagsvis innan man gör det, är vad som förändras i grunden av att man gör det?

Det finns en dogmatik i dagens samhällsdebatt som blundar för det konsekvensetiska perspektivet, det vill säga vad handlingar resulterar i och inte enbart vad de symboliserar. På få andra områden har denna brist på konsekvensanalys resulterat i så stora problem som på migrationsområdet.

Vi borde lära av detta och inte begå samma misstag ifråga om klimatet. Ingen seriös människa motsätter sig behovet av krafttag på klimatområdet. Frågan handlar om hur dessa krafttag ska se ut, om hur politik och näringsliv ska samverka. Detta borde klimatdebatten handla om, inte om en skolkande 16-åring.