Semesterläsningen har kommit att haka upp sig på Italien, närmre bestämt italiensk historia. Mer spännande än det låter om ett land som faktiskt inte fanns för 160 år sedan. Fram till enandet 1861 bestod Italien nämligen av en mängd stadsstater, hertig- och kungadömen. En av de mest framgångsrika och märkliga var Florens.
Om ni tycker att det är rörigt i svensk politik och att vårt land har kommit att bli svårstyrt så är det ett intet mot hur det såg ut i 1200- och 1300-talets Florens. I Ulla Britta Ramklints bok om familjen Medici beskrivs den florentinska "demokratin" så här (något förkortat):
"Varje man som tillhörde ett skrå skulle registrera sig för att bli valbar till ett offentligt ämbete. Staden var indelad i 21 arti, sju stora och 14 små yrkesgrupper och det var endast från dessa som det bestämmande rådets, signorians, medlemmar kunde väljas. Bland de sju fanns jurister, klädeshandlare, bankirer och läkare.
I sacristian till kyrkan Santa Croce förvarades åtta tomma lädersäckar. Varannan månad togs dessa fram och fylldes med lappar som bar namn på alla valberättigade. Genom lottdragning utplockades så Florens regering för de nästa två månaderna. Nio namn drogs, åtta blev ordinarie ledamöter, den nionde blev ledaren, Gonfaloniere. Det var inte alla valbara som fick med sina namn i säcken. En kommitté hade placerat dem där enligt regler som var alltför komplicerade för den vanlige florentinaren att förstå.
Till sin tjänst hade Signorian två valda kollegier, ett bestående av tolv, ett av 16 personer. Härutöver fanns krigsråd, handelsråd, säkerhetsråd, en kansler, en högste domare och andra befattningar. Under ett och samma år uppehöll 1650 medborgare under kortare eller längre tid någon regeringspost. Varannan månad skulle alltså kärnan i regeringen bytas och nya helt oerfarna personer skulle få börja från början och sätta sig in i regelverket. Ständigt pågick det val av något slag. Detta kallade florentinarna demokrati och de var oändligt stolta över den."
Florentinaren Palmiere skrev "att bevisa sina egna ansträngningar, inte familjens, är att förtjäna att bli hedrad." Humanisten Leonardo Bruni, författare till Florens historia, hävdade att "Friheten är till för alla. Alla kan hysa ett realistiskt hopp att förbättra sig själva och att nå offentligt ämbete."
Imponerande för sin tid där feodalism, polisstater och kyrklig makt var legio - men minst sagt svårbemästrat.
Vi behöver emellertid inte göra historiska utflykter för att finna komplicerade politiska situationer. Till exempel har Italien haft inte mindre än 67 regeringar sedan andra världskriget och 13 premiärministrar de senaste 30 åren. Den senaste premiärministern, Mario Draghi, avgick i veckan eftersom ett av de sju (!) partierna i samlingsregeringen inte längre stödde honom. Men Italiens president accepterade inte Draghis avskedsansökan så nu hotar ett tidigt nyval - regering 68?
Det tog Belgien 16 månader att få en regering - det lär vara ett slags europeiskt rekord. I Sverige tog det "bara" 129 dagar 2018. Våra vänner i Storbritannien har levt med ständiga kriser under den rufsige, slarvige och sanningsglidande Boris "BoJo" Johnson, vars teflonyta slutligen svek honom och han tvangs avgå.
I Frankrike vann Emanuel Macron presidentvalet i april bara för att förlora stort i parlamentsvalet i juni. Inte sedan 1980-talet har en fransk president saknat absolut majoritet i parlamentet. Nu måste han söka svåra samarbeten och kompromisser för att driva sin politik.
I USA tyder det mesta på att Demokraterna kommer att förlora mellanårsvalet. Joe Biden lär därmed få jätteproblem att genomföra sin politiska agenda.
Uppräkningen kan fortsätta. Hur som helst kan man konstatera att jämfört med renässansens Florens och många andra nationer i dag är vi i Sverige välsignade som bara fått stå ut med en och annan misstroendeförklaring i riksdagen och regeringar som styr med oppositionens budgetar.
Även om det vore enklare med majoritetsregeringar med en tydlig egen politisk inriktning att styra efter, så är den tiden förbi. Det är priset vi betalar för åsiktsmångfald, men också för samhällets polarisering. I demokratiska länder som Sverige bör man tillägga!
Våra politiker har alltså en nytt och mer komplicerat parlamentariskt läge att hantera för att finna lösningar på de problem som väljarna ser - inom sjukvård, lag och ordning, invandring/integration, skola och miljö/klimat. I valet i höst kommer de partier gå fram som bedöms ha den bästa politiken (så kallat sakägarskap) i dessa frågor, inte de som är upptagna av vem som skall regera med vem eller vilka som partier som inte skall tillåtas ha inflytande.
De partier och ledare som uppfattas som lösningsorienterade, rimligt kompromissvilliga och konstruktiva kommer att vinna väljarnas förtroende. Magdalena Andersson är den politiker som redan nu åtnjuter ojämförligt störst förtroende bland väljarna. Men även om S går fram i valet och MP, mot förmodan, klamrar sig kvar i riksdagen så förefaller Magdalena Anderssons uppgift vara synnerligen svår. Hon måste kunna ena MP, det omöjligas parti, V som kräver att få plats i en eventuell regering och C som talar om samarbete och gärna vill sitta i en regering men samtidigt vägrar att ha med V att göra.
Ulf Kristersson däremot är inte i närheten av Magdalena Anderssons förtroende, men skulle ha mycket lättare att bilda regering med ett underlag i KD, L och SD, partier som har en samsyn i många av valets viktigaste frågor. Men först måste väljarna övertygas om att de borgerliga och SD kommer att sätta landets bästa framför makten och det politiska spelet. Där återstår en hel del arbete!
