En av det norrbottniska folkmusikbandet Euskefeurats mest underhållande visor heter ”Innerst inne är vi alla folkpartister”. Den handlar om hur vankelmod och förändringsmotstånd förenar oss svenskar: ”Man vet vad man har, man vet vad man får, man vet hur det går”.
Som politisk analys var den nog mer träffande när den gavs ut 1984 än i dag. Men det ligger en hel del i observationen att vi svenskar när det kommer till kritan är ganska lika. Men idag är det som förenar inte folkpartism, utan att vi alla innerst inne är marknadsliberaler.
Jo, faktiskt. Ståndpunkter som för något decennium sedan skulle ha framstått som marknadsliberal fundamentalism är idag allmängods.
Vi ser det i partipolitiken. När ett enormt självsäkert SD härom helgen samlades till Landsdagar i Örebro dundrades det återkommande från talarstolen om liberalismens fördärvlighet. Samtidigt definierar SD sig självt numera som ett marknadsliberalt parti i officiella dokument.
Samma sak är det i partilandskapets mer ångestfyllda domäner. En allt mer kallsvettig Stefan Löfven upprepar att hans regering minsann slåss för välfärden och mot skattesänkningar. Och lägger sedan fram en budget där jobbskatteavdrag motsvarande 130 miljarder i skattesänkningar accepteras som det nya normala. Denna budget stöds som bekant även av V.
Mer vänsterradikala röster, som till exempel lobbyorganisationen Reformisterna, nöjer sig med 120 miljarder i jobbskatteavdrag. Detta för att ”trycka tillbaka ojämlikheten och bygga ett rättvisare Sverige där ingen hålls tillbaka”, som de uttrycker saken i sin programförklaring.
Vi ser det även i klimatdebatten. Klimatalarmister skruvar visserligen upp tonläget allt mer – från miljöpartister som önskar bilförsäljare och flygbolag i konkurs till aktivistgruppen Extinction Rebellions grundare som menar att förintelsen av sex miljoner judar fått för mycket uppmärksamhet.
Men det som i praktiken driver klimatarbetet framåt är samma kapitalism som ofta anklagas för att vara det stora hotet. Företag i alla branscher investerar enorma summor i att ställa om sin verksamhet för minskad klimatpåverkan. Att motverka klimatförändringar är en bra affär, nämligen.
Göran Greider har myntat begreppet ”Timbroisering”, hur marknadsliberalt tänkande sipprar in i hela samhället. Han har en poäng. Den är överallt, marknadsliberalismen. Som vatten, eller luft att andas, finner den alltid sin väg. Ingen kommer undan den, varken socialkonservativa nationalister, före detta kommunister eller vänstersossar.
Förklaringen är enkel, och fundamental. Idén om en fri marknad är djupt rotad i grundläggande mänskliga behov, i vår natur. Frivilligt samarbete för ömsesidig vinning är djupt mänskligt. Inget annat ekonomiskt system har därför kunnat förenas med demokrati och människovärde.
Marknadsliberalismen fyller naturligtvis inte alla behov. Allt i livet ska inte underkastas marknadens mekanismer. Men att försöka komma undan den är som att försöka fly från sin egen skugga. Innerst inne är vi alla marknadsliberaler.
