Den 9 maj 1945 kapitulerade Nazityskland för de allierade, enligt rysk tideräkning. Ett viktigt datum för ryssarna. Segerfirandet har dock fått en besk bismak efter att Rysslands president Vladimir Putins beslut invadera grannlandet Ukraina. Andra världskriget – i Ryssland kallat Det stora fosterländska kriget – har en närmast existentiell status i det ryska medvetandet, något Putin skickligt utnyttjat genom att göra den 9 maj till något av landets egentliga nationaldag med enorma, TV-sända militärparader på Röda torget i Moskva.
Över 20 miljoner Sovjetmedborgare dog under kriget. Nästan alla ryssar och ukrainare har någon släkting som fick sätta livet till. Men det är i Moskva, inte Kiev, man cyniskt utnyttjat minnet av de döda till att legitimera nya krig och förtryck. Propagandatalet om att ”avnazifiera” Ukraina spelar på känslorna från det ”stora fosterländska kriget”. Vad som egentligen är ett maktpolitiskt motiverat överfall på det egna broderfolket beskrivs i termer av kamp mot den absoluta ondskan i det ryska medvetandet – nazismen.
Den här cynismen i relation till nazismen är inget nytt i Moskva. Minns att Stalin två år innan Hitlers anfall ingått en pakt med samme man. Kriget mellan Hitler och Stalin, 1941-1945, var inte ett krig om ideal utan om överlevnad. För Stalin var inte problemet med Hitler att han var ond utan att han var Stalins motståndare i kampen om Europa. Bägge sidor gick in för att med full brutalitet krossa motståndaren. Den sovjetiska segern handlade, förutom väder och terräng, i hög grad om att Stalin skoningslöst lät offra sina egna medborgare genom total mobilisering av befolkningen med gevärspipan i ryggen. Vi får bara hoppas att Putin inte tänker ta till liknande åtgärder.
Det var Sovjetunionen som i allt väsentligt besegrade Nazityskland. Men röda armén befriade inte några länder, den ersatte ett brutalt förtryck med ett annat. Miljontals människor hade dött, avrättats och fördrivits under kommunismen redan innan kriget och ytterligare miljontals människor skulle fortsätta råka ut för det ödet när Sovjet flyttade fram sina positioner. Medan USA och Storbritannien befriade Västeuropa så ockuperade Sovjetunionen Öst- och Centraleuropa.
Det kommunistiska väldet kom genast att präglas av godtycklig terror mot den egna befolkningen – liksom av kallblodiga lögner. Vem som helst som regimen såg som ett hot kunde pekas ut som fascist, samtidigt som riktiga gamla fascister rekryterades till den kommunistiska säkerhetstjänsten. Fascism var för kommunisterna bara en etikett att använda som verktyg mot politiska motståndare, att bry sig om sanningen var borgerligt. I Berlin byggde de östtyska kommunisterna den ”antifascistiska skyddsvallen” för att stänga inne och förtrycka den egna befolkningen. DDR blev ett gigantiskt fängelse. Lögnerna, förtrycket och det cyniska missbruket av andra världskrigets moraliska arv är med andra ord regel snarare än undantag.
Vladimir Putin är fostrad i den här andan. Han har under sin tid vid makten stärkt Rysslands ställning, det går inte att förneka, men också varit inriktad på att återupprätta Ryssland som imperium. Därav fixeringen vid Ukraina, nyckeln till imperiedrömmarna. Putin har dock felkalkylerat grovt när det kommer till Ukraina. Det av historiska skäl mer Moskva-vänliga Krim annekterades visserligen med lätthet och utan blodsspillan 2014. Men Putin nöjde sig inte. Kreml försökte få andra delar av Ukraina, i öster och söder att göra uppror mot Kiev. Det misslyckades fatalt och det var bara med militärt stöd från Kreml man lyckades upprätta ett par ryska lydrepubliker i Donbass. Aktionen svetsade dock samman den ukrainska befolkningen mot Moskva och fick Ukraina att kraftigt utveckla sin försvarsförmåga. Försöket att genomföra ett blixtkrig mot Kiev i februari tyder på att Putin aldrig riktigt förstod vidden och konsekvenserna av sina tidigare missgrepp.
Det finns ingen ny seger att fira på Röda torget i Moskva i dag. Möjligen kan Kreml hitta på en. Ryssland föll offer för sina egna lögner, inte bara i krigsplaneringen utan även i vad som visade sig vara en sönderkorrumperad och underpresterande militärmakt. Samtidigt som Ukraina försvarat sig heroiskt. Imperiedrömmarna ser ut att ha gått i kras.
Men kriget är inte över. Av två onda ting är det minst onda om Putin ljuger ihop en seger för sina egna. Det riktigt illavarslande vore om han bestämmer sig för att likt Stalin mobilisera hela den ryska befolkningen för sitt aggressionskrig mot Ukraina. Det skulle göra segerdagen till en grotesk tragedi, men vore helt i linje med den förljugna föreställningen att Ryssland – kommunistiskt eller ej – alltid är offret, aldrig den skyldige.
