Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Ingerö: Antisemitismen i SSU ingen överraskning

Ett stort SSU-distrikt har visat sig härbärgera antisemitism och annan extremism i sin ledningsfunktion. Tror någon att detta har skett i ett vakuum? Att det helt saknas samband mellan extremismen i SSU och de tongångar som parti och ungdomsförbund i åratal använt mot Israel?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Inte ens den skickligaste av kockar kan laga en aptitlig måltid om ingredienserna är skämda. Därför är avslöjandena om extremism och antisemitism i SSU:s skånedistrikt ingen överraskning. Att göra inrikespolitik av den tragiska Mellanösternkonflikten är en gammal S-sport.

För ungefär tio år sedan ville Malmös starke man Ilmar Reepalu (S) stoppa Israel från att delta i en internationell tennistävling i staden. Inget annat land skulle uteslutas, bara Israel. Reepalu motiverade detta med att Malmö har en stor befolkning med rötter i Mellanöstern. Under de antiisraeliska demonstrationer som följde skanderades den ökända Khaybar-ramsan, som hotar judar med utplåning. Inga S-företrädare protesterade.

Istället anklagade Reepalu Judiska församlingen i Malmö för att ha infiltrerats av SD. Några bevis presenterades aldrig, men anklagelsen slog rot. Pressen på stadens judar blev så hård att Barack Obama år 2015 skickade sitt sändebud mot antisemitism till staden.

Margot Wallströms första insats som utrikesminister 2014 var att erkänna Palestina, som inte uppfyller ens de mest grundläggande kraven på en statsbildning. Samtidigt har hon regelmässigt viftat undan rapporter om palestinskt judehat. När riksdagsledamoten Mathias Sundin (L) 2015 konfronterade Wallström med den palestinske presidentens ord om judars ”smutsiga fötter” på Tempelberget, så antydde hon att det nog var fel på översättningen(!).

Det har dock funnits sansade S-röster. Sommaren 2012 larmade Krister Kronlid från Uddevalla om den växande antisemitismen i hans eget parti och då främst i SSU. ”Många av ungdomarna kommer från Mellanöstern och bär antisemitismen med sig. Det är något som man från centralt håll givetvis kommer att förneka, men så är det”, sade Kronlid till tidningen Världen Idag. För detta angreps han hårt och skoningslöst av Daniel Swedin, ledarskribent på socialdemokratiska Aftonbladet. Men Kronlid sa ju faktiskt bara vad Reepalu också hade sagt. Skillnaden var att Kronlid inte ville utnyttja de antijudiska stämningarna, utan tvärtom fruktade dem.

Nu skriver vi 2018. Ett stort SSU-distrikt har visat sig härbärgera antisemitism och annan extremism i sin ledningsfunktion. Tror någon att detta har skett i ett vakuum? Att det helt saknas samband mellan extremismen i SSU och de tongångar som parti och ungdomsförbund i åratal använt mot Israel? Svara i så fall på detta: Varför har inte Socialdemokraterna lagt motsvarande energi på Tibet? Eller Västsahara? Varför har inte Wallström rusat iväg och erkänt Taiwan? Helt enkelt för att det inte hade gett några röster.

Socialdemokraterna har medvetet, av valtaktiska skäl, flirtat med utomordentligt farliga stämningar. Det funkade så länge det enbart gav nya väljare. Problemet är att vissa väljare med tiden även blir partimedlemmar, med makt och inflytande. Det är vad som har skett i Skåne. Och socialdemokratin kan inte fortsätta blunda för det.

S har medvetet vispat ned extremism i sin egen soppa. Undra på att den smakar illa.