Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Foto: Stina Stjernkvist / TT Bild: Stina Stjernkvist/TT

Inför undergången står svenskarna splittrade

Vilket är det största hotet: klimatkrisen eller kriminaliteten? Svenska folket är delat. Det blir svårt för politikerna, som gillar storslagna projekt, att hantera det.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I den svenska debatten finns två krisscenarion. Den ena handlar om en stundande klimatkatastrof. Tidningarna fylls dagligen med larmrapporter om smältande isar. Parallellt med den globala uppvärmningen finns en annan kris, som handlar om att skjutningar och sprängdåd sliter landet sönder och samman.

Klimathotet och kriminaliteten är verkliga problem båda två. Att de får uppmärksamhet är inget konstigt. Vad som däremot är anmärkningsvärt är att dessa två krislägen delar väljarkåren itu.

Tidigare i somras publicerade SOM-institutet vid Göteborgs universitet en antologi om politiska trender i Sverige. I ett kapitel skriver forskarna Johan Martinsson och Marcus Weissenbilder att polariseringen ökat i väljarkåren de senaste tio åren. Det finns frågor som alla anser är viktiga, som sjukvård och utbildning. Men när det gäller miljö respektive lag och ordning är medborgarna uppdelade i två läger.

Migration har förvisso redan delat väljarkåren - en majoritet har alltid varit emot ökad invandring - sedan frågan började debatteras. Men detsamma kan inte sägas om rättspolitiken och miljöfrågorna. Skillnaden mellan den väljargrupp som bryr sig mest om lag och ordning, vilket är Sverigedemokrater, och den grupp som bryr sig minst, vilket är miljöpartister, är 21 procentenheter. I klimatfrågan är skillnaden ännu större. Här är det i stället MP-väljare som bryr sig mest, och SD-sympatisörer som har lägst intresse. Skillnaden är 61 procentenheter - en siffra som på bara tio år nästan fördubblats.

Engagemanget för lag och ordning respektive miljö följer höger-vänsterskalan i politiken, skriver forskarna. Bland de som röstar på Vänsterpartiet eller Miljöpartiet rankas klimat viktigare än integration, medan väljare till höger inte prioriterar klimatfrågan lika högt. En ny politisk konfliktdimension växer fram.

Vad innebär det då för politiken? Att människor tycker olika är inget problem. Men den polarisering som Martinsson och Weissenbilder beskriver är av en annan dignitet. Det rör sig inte bara om olika åsikter i sakfrågor, utan om själva verklighetsuppfattningen. Frågan handlar inte bara om vad vi ska göra åt de mest allvarliga samhällsproblemen, utan om vilka samhällsfenomen som över huvud taget anses vara stora problem. Man kan till och med dra det så långt att konflikten handlar om huruvida dessa fenomen är "fenomen" över huvud taget. Blir klimatet verkligen varmare? Har brottsligheten verkligen ökat?

Den här förvirringen kommer att skapa problem för de politiska partierna. Om det finns något som är slående för svensk politik, är det att vi alltid måste ha ett storslaget projekt på gång. Det är ett kulturellt särdrag. Sverige ska alltid ligga i framkant och vara “bäst” i alla lägen, oavsett om det rör tvångssteriliseringar på 1930-talet, militär nedrustning på 1990-talet eller invandring på 2000-talet.

En stor del av den nationella gemenskapen handlar just om enighet kring politiska projekt, åtminstone om man frågar politikerna. Vi älskar Sverige eftersom vi har “kommit längst” med att kvotera föräldraförsäkringen. Konsensuskulturen har gjort att svenska politiker effektivt kunnat genomföra långtgående reformer på ett helt annat sätt än i andra europeiska länder.

Den här lätt fanatiska böjelsen kräver två saker: att folket är relativt åsiktshomogent och att det har hög tolerans för maktens nycker och infall. Båda dessa premisser börjar nu vackla. Det innebär två stora problem för makthavarna.

För det första måste de vinna kampen om vilket samhällsproblem som är 2020-talets stora utmaning och därmed politiska projekt. För det andra kan de inte räkna med att de som inte håller med kommer att hålla tyst.

Parallellt med polariseringen i väljarkåren finns nämligen en annan trend: folk har mindre till övers för politiker. Efter den förra höstens regeringskaos uppgav 70 procent att deras förtroende för politikerna har sjunkit, enligt SVT/Novus. Tendensen bekräftas i flera andra liknande mätningar. I och med internet har de missnöjda medborgarna helt andra möjligheter att protestera. Se bara på bensinupproret.

Vad innebär allt detta för svensk politik? Risken för identitetskris är överhängande. Vad är svenska politiker utan projektandan? Vad ska de göra om inte alla sluter upp bakom de storslagna planerna? Väljarna behöver nog inte misströsta. Just nu handlar projektet, manifesterat i Januariöverenskommelsen, om att frysa ut de som inte ville vara med på de tidigare projekten. Kreativiteten är fortfarande intakt.