Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Andrej Kokkonen: I kunskapens borg står inte alltid kunskapen högt i kurs

Kurser i pedagogik handlar inte sällan om att sitta i grupp och göra listor. Varken lärare eller studenter gynnas av detta. Men den lärare som vägrar riskerar att i förlängningen få sparken.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

De senaste åren har den pedagogiska forskningen i Sverige fått utstå hård kritik. Svenska pedagoger har i princip varit ointresserade av att göra de effektstudier som är nödvändiga för att fastställa vilka pedagogiska grepp som fungerar bäst. De har också varit dåliga på att publicera sina forskningsrön i internationella vetenskapliga tidskrifter. Kort sagt är pedagogikämnets status inte den högsta.

Det finns dock ett stort undantag: På våra universitet har pedagogikämnet aldrig haft högre status än idag. De senaste åren har det nämligen blivit obligatoriskt för lärare att läsa högskolepedagogiska kurser.

På mitt eget universitet motsvarar kurserna en termins heltidsstudier. Läser man inte kurserna får man inte undervisa och riskerar i förlängningen att få sparken.

Hur kan det komma sig att det har blivit obligatoriskt att läsa pedagogik för universitetslärare samtidigt som pedagogikämnet döms ut av många utomstående bedömare? Ett möjligt svar är att vi universitetslärare helt enkelt har varit för dåliga på pedagogik. Trots allt handlar yrket om att lära ut olika saker till studenter. Och kanske är det bättre med en dålig utbildning än ingen alls?

Den som trodde att högskolepedagogiska kurser handlar om att bli en bättre lärare bör dock tänka om. De didaktiska inslagen (det vill säga de inslag som handlar om hur man i praktiken lär ut saker) lyser nämligen med sin frånvaro på kurserna.

Ja, ni läste rätt. Istället får man sitta i smågrupper och diskutera hur man skriver ”kursplaner” (dokument som beskriver innehållet i kurser) och ”pedagogiska portföljer” (en lista över de kurser man har undervisat på).

Möjligen ingår något enstaka inslag av pedagogisk idéhistoria. Med andra ord syftar kurserna i första hand till att göra de universitetsanställda till bättre byråkrater.

Frågan är vem som vinner på det. Knappast studenterna. Snarare förlorar de när lärarna tvingas lägga sin dyrbara kompetensutveckling på att öva på att skriva dokument istället för att förkovra sig i de ämnen de föreläser om. Knappast heller vi lärare, som tvingas kasta bort vår tid på kurser som de flesta av oss aldrig skulle ha läst frivilligt. Och där borde frågan rimligen vara avgjord. För om varken studenter eller lärare vinner på kurserna borde de lika gärna kunna avskaffas.

Trots det fortsätter universitet runt om i Sverige att spendera miljoner på dem. Hur man kan göra det utan en gedigen konsekvensanalys är en gåta för mig. Pedagogikkurserna är dessutom bara toppen på ett isberg. Runt om i myndighetssverige satsar man på olika kurser och vidareutbildningar utan att de faktiskt utvärderas.

Skolan är ett särskilt sorgligt kapitel. Ett exempel är de kurser i lågaffektivt bemötande som svenska skolor köper in till höga kostnader – trots att det inte finns någon evidens för att metoden fungerar.

Varför detta oansvariga slöseri med skattepengar kan fortgå utan protester får de lärde tvista om i framtiden (om de nu har tid med tanke på alla kurser de tvingas läsa).