Ett ödesval har det kallats. Årets Europaparlamentsval. Trots det så toppar de två stora partierna – Socialdemokraterna och Moderaterna – sina vallistor med tämligen mediokra företrädare. Det är i vart fall svårt att hitta en genomtänkt tanke om Europa hos dem. Miljöpartiet har satt sin främsta kändis – Alice Bah Kuhnke – på förstaplatsen. Ett kändisskap som varken bottnar i något dokumenterat engagemang för Europa eller några djupa kunskaper i miljöfrågan.
Märkligt kan man tycka. Men svensk politik lider rätt mycket av kunskapsförakt. Det finns inget krav på toppolitiker att besitta några djupare kunskaper, eller för den delen erfarenheter från yrkeslivet. Ett systemfel som inte kan skyllas på moderniteten, kapitalismen, arbetsdelningen eller något liknande abstrakt begrepp. Så ser det nämligen inte ut i många andra moderna europeiska länder.
Det råder egentligen inte heller någon brist på kompetens i det svenska samhället. Det finns ganska gott om klokskap där ute.
Problemet är snarast att den inre partilogiken sätter lojalitet med partiet och upparbetade nätverk före allt annat. Är du kändis, och råkar känna någon med inflytande, kan du möjligen halka in på ett bananskal i politiken. Men det är mest en slump om du samtidigt råkar vara kompetent. Kompetens och egna idéer – de hänger ihop – blir ofta till besvär.
Skälet till att den här partilogiken kan upprätthållas så starkt är inte minst partiledningarnas makt över kandidatlistorna till olika församlingar och därefter ledningens möjlighet att fördela viktiga positioner. I riksdagen är denna makt nästan total. En riksdagsledamot som hamnar i onåd hos sin partiledning kan på sin höjd verka som välavlönad opinionsbildare. Han eller hon saknar dock i praktiken allt reellt inflytande.
Riksdagen har beskrivits som ett knapptryckarkompani. Formellt håller riksdagen lagstiftningsmakten i sina händer. I praktiken är det regeringen som initierar nästan alla lagar. Riksdagen har inte resurser att utarbeta omfattande lagförslag och så kallade tillkännagivanden kan regeringen i praktiken strunta i även om en riksdagsmajoritet står bakom dem. Den makt riksdagen har ligger i att oppositionen lyckas komma överens om att fälla enskilda ministrar eller statsministern, om det är en minoritetsregering. Den formella maktdelningen är därför nästan obefintlig. Regeringen begränsas mer av den allmänna opinionen och mediernas rapportering.
Här finns en viktig skillnad mot EU-parlamentet. En svensk EU-parlamentariker är visserligen bara en av 751 representanter från hela Europa. De 20 svenska ledamöterna utgör mindre än 2,5 procent av det sammanlagda antalet ledamöter.
Ändå har en EU-parlamentariker mer makt än en vanlig riksdagsledamot. Just för att det inte finns några starka övernationella EU-partier. De partigrupper som finns i Bryssel är löst sammansatta nätverk och det är inte ovanligt att enskilda ledamöter går emot sin grupp ofta. Något som i praktiken aldrig händer i Sverige. En enskild ledamot kan därför bygga sina egna koalitioner och få ett relativt stort inflytande i kraft av sin sakkunskap och ambition. Därför är valet av kandidat inte oviktigt när du röstar på söndag.
