Fördämningarna har brustit i det lilla landet som till en tredjedel ligger under havsnivån. I onsdags röstade en fjärdedel av holländarna på Geert Wilders islam- och invandringsfientliga Frihetsparti. Mannen som har sagt sig vilja förbjuda koranen blev överlägset största parti – även om det är långt till egen majoritet. Det var oväntat för prognosmakarna, men det ligger nära till hands att koppla framgångarna till den senaste tidens konvulsioner runtom i Europa med anledning av terrorn i Israel och kriget i Gaza.
Högerpopulismen har medvind, inte bara i Nederländerna, och inte bara den senaste månaden.
Just nu samlas Sverigedemokraterna till landsdagar i Västerås. Det är ett självsäkert parti med fina opinionssiffror. Många hårda år i politisk isolering har plötsligt ersatts av svängdörrar till regeringskansliet. Och från det att Tidöavtalet sjösattes, har inte mycket krävts av Jimmie Åkesson och hans partikamrater. De kan luta sig tillbaka och se på medan regeringspartierna gör själva jobbet, de kan twittra, prata med utländsk press och tänka högt om nästa steg.
Det är goda, feta år just nu.
Italien leds av en högerradikal regering. I Tyskland går det framåt för AfD. I Wien ser FPÖ förväntansfullt fram emot valet nästa höst. Det är inte längre någon högoddsare att nästa franska president heter Marine Le Pen.
Nationalpopulismen – för att använda ett samlingsnamn – ser ut att stå starkare än någonsin. Det är inte en fluga, det är inte en våg som slår hårt mot klipporna för att sedan dö ut. Fenomenet tycks vara här för att stanna och växa sig starkare, åtminstone under överskådlig tid. Det menade också statsvetarna Roger Eatwell och Matthew Goodwin i boken ”National Populism: The Revolt Against Liberal Democracy” som kom redan 2018.
Man kan skrika ”fascism”, plocka fram vuvuzelorna, och göra till sitt livs mål och mening att skambelägga alla som på ett eller annat sätt inlåter sig med de påstådda fascisterna. Det är en strategi som stora delar av Europas politiska och intellektuella vänster har anlagt i några årtionden nu. Resultatet har varit tveksamt.
Då är det mer fruktbart att se de nationalpopulistiska rörelserna som korrektiv. De har uppstått för att det länge funnits en klyfta mellan politiker och väljare. Om det skriver Matthew Goodwin i en bok som kom ut tidigare i år: ”Values, Voice and Virtue”. Klyftan kan finnas i olika frågor, men det som förenar rörelserna i alla europeiska länder är motståndet mot invandring, mångkulturalism och islam.
Den politik som har lett till att nästan alla västeuropeiska länder har stora minoriteter med rötter i Mellanöstern och Nordafrika, hade aldrig något folkligt stöd; den politik som resulterat i våldsam segregation, ständigt terrorhot, hederskultur, klanmentalitet, antisemitism, gängkriminalitet, bidragsturism och social oro.
De högerpopulistiska partierna är en ständig påminnelse om de politiska eliternas egenmäktiga förfarande.
Det betyder nu inte att den nationalistiska högerpopulismen är harmlös. Hur ser det Sverige ut där Jimmie Åkesson varit statsminister i fyra, åtta eller tolv år? Det vet vi såklart inte, men exempelvis hans lättjefulla resonemang om utegångsförbud i vissa områden och livstids fängelse för 13-åringar, leder tankarna till El Salvador snarare än något trivsamt Folkhems-Sverige.
Det är avgörande att hålla dessa två tankar i huvudet samtidigt: populistpartierna uttrycker ett legitimt folklig missnöje – och de har vissa, mer eller mindre auktoritära tendenser. Det första bör erkännas, det andra motarbetas.
I Storbritannien politiska system finns det inget sätt att inkorporera populismen. Missnöjet med de två etablerade partierna kan vara nästan hur stort som helst utan att det ens märks i parlamentet, än mindre i regeringspolitiken. Premiärminister Rishi Sunaks oförmåga, eller ovilja, att stävja invandringen, har gjort 2023 till ett rekordår, innan det ens är slut. Aldrig någonsin har invandringen varit så hög. Förra gången det folkliga missnöjet höll på att explodera, resulterade det i ett oerhört stökigt Brexit. Vad väntar härnäst?
I länder som Sverige och Danmark är förhållandena de motsatta. Flerpartisystemet kan fånga upp missnöjesrösterna och ge dem representation i parlamenten. Populistpartier kan i samarbete med andra partier få gehör för sin politik; de kan fungera som korrektiv. I Danmark skedde detta under hela 2000-talet. Landet förändrades, framför allt genom att invandringen minskade och segregationen fördes upp i ljuset. I Sverige var taktiken under samma period att isolera populisterna och förtiga problemen – med förödande resultat.
Men i och med valrörelsen och Tidöavtalet bröts isoleringen. Det är många, politiker och opinionsbildare, som inte står ut med det. Det sägs att Ulf Kristersson sitter i knät på Jimmie Åkesson och att "fascisterna" styr regeringen, eller ”SD-regeringen” som dessa personer gärna kallar den borgerliga regeringen. Utmärkande är att populistpolitikerna här aldrig någonsin tillskrivs någon legitimitet: Deras drivkrafter är onda och deras politik farlig, det finns inga nyanser, allt är ett sluttande plan mot avgrunden.
Men det som sker – sent, sent omsider – är en genomgripande förändring av politiken kring migration, integration och brottsbekämpning. Och det sker delvis tack vare att populismen tillåts fungera som korrektiv till den politik som skapat de djupgående problem vi har i dag.
Det sker inte utan viss förödmjukelse, vilket ibland märks på regeringen. Och det är självklart frustrerande att stå bredvid som opposition, maktlös och lite irrelevant, medan den nödvändiga förändringen pågår. Därav de vanvettiga utfall som oppositionsledare och tidigare statsråd ägnar sig åt.
Sverige förändras. Men även SD förändras. Till skillnad från flera andra högerpopulistiska partier i Europa har SD valt att sälla sig till försvaret av den västliga friheten, för Nato-medlemskap och för Ukraina, mot Putin och rysk imperialism. Det är ett vägval av större betydelse än vad som riktigt framkommit.
Högerpopulismen är inte statisk eller enhetlig: Marine Le Pen har blivit Israelvän. Europas högerradikaler är besvikna på Giorgia Meloni, som visade sig vara mer mainstreamkonservativ än vad de trott. Och holländaren med den gråblonda hårmanen, som likdom personifierar 00-talets hätskaste islamkritik, har redan mjukat upp sina ställningstaganden kring moskéer, muslimska friskolor, koranförbud och EU-utträde. Om inte center-högerpartierna ska söka samarbete vänsterut, måste han behärska sig.
Matthew Goodwin skriver i ”Values, Voice and Virtues” att våra hårt polariserade västerländska samhällen behöver söka nya jämviktslägen, nya positioner i det politiska landskapet där konsensus kan skapas. Det kan ske först när populismens legitima anspråk tas på allvar samtidigt som dess mest extrema tendenser och uttryck slipas av inom det politiska systemet. Det är dit vi bör sträva.
