Man befinner sig mitt i livet, eller det tror man i alla fall. Statistiskt sett befinner man sig mitt i livet. I utkanten av det livet finns det kanske någon urgammal mormor eller farfar, och sannolikt föräldrar som närmar sig eller redan passerat pensionsstrecket. Den egna ålderdomen är på sätt och vis mycket avlägsen men samtidigt är det dit man kör, raka vägen, i allt högre fart. För varje år läser man nyheterna om äldreomsorgen med aningen mer intresse, och obehag.
Här kommer några nyckeltal: Fram till 2031 kommer antalet medborgare över 80 år stiga med 50 procent, från en halv miljon till 750 000. Till dess kommer äldreomsorgen behöva växa med 30 procent, närmare 60 000 anställda. Det larmade Sveriges regioner och landsting (SKR) om för några veckor sedan. Och eftersom nästan lika många kommer att gå i pension under perioden behöver sammanlagt ungefär 110 000 personer rekryteras.
Ett annat nyckeltal är 203. Det är antalet påbörjade sjukfall per 1000 undersköterskor – det högsta talet av alla yrkeskategorier. I snitt är undersköterskorna sjuka 19 dagar per år. Att jämföra med städare som snittar på 12 dagar, tandläkare på 9 dagar, eller bankchefer som kan sköta sitt jobb med bara 3 sjukdagar. Och av alla undersköterskor är de som arbetar inom äldreomsorgen allra värst drabbade av sjukdom och skador.
Det som borde vara en framtidsbransch är en sjukskrivningsindustri.
Och det kommer bara att bli värre, med allt skralare bemanning när allt fler gamla behöver tas om hand. Om det inte blir bättre vill säga, väsentligt bättre, väldigt snart. 2031 är sju år bort. 110 000 personer ska rekryteras innan dess, merparten just undersköterskor.
Ytterligare ett nyckeltal är 1,52. Det är den summerade fruktsamheten för svenska kvinnor, den lägsta siffran sedan 1999. Det ger en liten fingervisning om att trenden med att en allt större del äldre, inte är övergående. Dagens bekymmer med att bemanna verksamheterna inom äldreomsorgen kommer att vara en västanfläkt jämfört med svårigheterna om 20 eller 30 år.
Allt fler lever allt längre, men kvaliteten på de sista åren sjunker betänkligt när det inte finns tillräckligt med omsorg. Den här ekvationen går inte ihop. Och det krävs inget mindre än ett paradigmskifte.
Sju av tio kommuner anger att de har svårt att hitta personal till hemtjänst och äldreboenden. Jaså verkligen? Undra om det kan bero på att man behandlar sin personal som robotar? Minutstyrning är ett särdeles infernaliskt påfund. Hur kan man tro att människor ska trivas med ett jobb där någon enhetschef har bestämt ner på minuten hur lång tid en dusch ska ta, och exakt vilken dag fönsterbrädorna ska dammtorkas? Vilken enhetschef skulle själv vilja bli styrd på det sättet? ”Klockan 11:23 ska du öppna ett Excelark och föra in...” Nej, just det, det vore ju absurt.
Underbemanningen är strukturell. Så snart någon blir sjuk eller semestertid nalkas måste personalen arbeta övertid, eftersom det inte finns några marginaler. Undra varför folk säger upp sig. Kan det bero på att deltidsanställda inte får jobba heltid fast de vill? Eller på att deltidsarbetande undersköterskor får korta pass och därför är lika uppbundna som om de vore heltidsanställda, fast utan möjlighet att ta ett extra jobb? Eller kan det ha något att göra med att det hårda arbetet ger så lite betalt. Man undrar verkligen. Förresten, en av fem som arbetar inom äldreomsorgen är timanställd, för att arbetsgivaren med kortast möjliga marginaler ska kunna bemanna upp och bemanna ner givet behoven. En av fem!
Det borde vara regel att erbjuda undersköterskor fast anställning efter en kort provanställning. Men både kommunala och privata arbetsgivare drar ut på visstidsanställningarna länge och väl, i väntan på – vad? Om undersköterskor och vårdbiträden är en bristvara, borde de behandlas med varsamhet och uppskattning, kan man tycka. Av samma skäl borde personalen få vara delaktig i sin schemaläggning. I verksamheter där de anställda själva får organisera sitt arbete är trivseln och resultatet så väldigt mycket bättre.
Omsorgen om samhällets svagaste måste uppvärderas, rent konkret, i pengar och i anställningsvillkor. Men det kräver en förändring av kulturen. Och en sådan förändring både förutsätter och medför att vi också börjar se omsorgen om egna anhöriga på ett annat sätt. I dag talar man mest om det som ”en kvinnofälla”, en bitter rekyl när man trodde att man äntligen skulle få ta det lite lugnt, fokusera på sig själv och njuta av livet.
Det är fruktansvärt sorgligt att den mänskliga tillvarons mest betydelsefulla arbete – det att ta hand om andra människor – omtalas i sådana termer. Det är samma sak med föräldraledighet och vård av sjukt barn: också ”kvinnofällor”. Som om instinkten att ta hand om sitt lilla barn, totalt hjälplöst, skulle vara en fälla man fastnat i, som om en febrig 7-åring är ett hinder för det som är viktigt på riktigt.
Vi kan inte hålla på och prata på det viset. Vi måste sluta placera in all mänsklig aktivitet i maktpyramider och i stället föreställa oss omsorgscirklar som den viktigaste samhällsgeometriska formen.
Så här, om man skulle beskriva en vanlig familj: En nybliven mamma rör sig i små cirklar kring sitt lilla barn. Utanför cirklar en pappa, som ser till att mamman och barnet är trygga och har allt de behöver, och som ser till att mamman inte blir ekonomiskt lidande, i jämförelse med honom, av tiden hon tillbringar med barnet. Han låter sitt eget arbetsliv stå tillbaka lite när hon längre fram är redo att satsa igen. Den större familjen svävar omkring utanför och ser det som en självklarhet att hjälpa och avlasta. Längst ut rör sig det offentliga med sina försäkringslösningar och institutioner. Även dessa syftar till att stötta den som utövar omsorg.
Föräldraförsäkringen behöver göras om, så att den inte bara gynnar väletablerade medelinkomsttagare. Den borde kanske vara lika för alla, en klumpsumma: en konstruktion som skulle stödja också yngre par som får barn (samt möjliggöra en kraftig nedbantning av Försäkringskassan!). Om vi nu är överens om att det låga barnafödandet är ett problem, bör vi inte ha en försäkringsmodell som straffar till exempel studenter.
Även när du blir riktigt gammal borde du få vara mittpunkten i en omsorgscirkel.
Det kan vara hårt att ta hand om en åldrande förälder. Kanske är relationen för sårig, eller livet för komplicerat. Men är det inte konstigt att man nästan aldrig ens hör talas om någon som låter sin gamla mamma flytta in i gästrummet, eller som bygger en stuga på tomten åt en åldrande pappa? Tänk att få bo i ett attefallshus hos sin son i stället för ensam i en lägenhet eller på ett anonymt äldreboende.
Om hemtjänsten samspelade med en tätare anhörigomsorg, vore det heller inte så sorgligt om personalen bara hade tid med korta besök.
När befolkningspyramiden vänds upp och ner knakar det i statsindividualismens bärande bjälkar. Förhoppningsvis tar vi chansen att skapa ett mänskligare samhälle, där omsorgen om de närmaste inte betraktas som ett hot, en kvinnofälla, eller ”obetalt arbete”, som det kallas av dem som bara tänker på pengar och pyramider.
Vi måste börja tänka i cirklar.
