Jonas Sjöstedt meddelade på onsdagskvällen att han tänker kliva av jobbet som partiledare på V-kongressen i maj. Därmed mister svensk politik en av sina mest slagkraftiga debattörer, den retoriskt kanske mest begåvade i partiledarkretsen.
När Sjöstedt valdes till partiledare för Vänsterpartiet 2012 sågs det allmänt som en ”förnyelse” och modernisering av partiet. Företrädaren, Lars Ohly, stod för en mer traditionalistisk linje och vägrade som bekant halsstarrigt att sluta kalla sig kommunist.
Sjöstedt föddes i centrala Göteborg och växte upp i en övremedelklassfamilj; mamman var läkare och pappan ingenjör. Nu lämnar han partiledaruppdraget för att kunna vara mer med sin egen familj, hans hustru är sedan en tid tillbaka Sveriges ambassadör i Vietnam.
Sjöstedts egen klassbakgrund är talande för vilket parti Vänsterpartiet är idag. I valet 2018 återfanns några av partiets starkaste fästen i Majorna i Göteborg, runt Möllan i Malmö och i Bagarmossen i Stockholm – samt i universitetsstädernas studentkvarter. Områden med många unga, kreativa och välutbildade invånare.
Även om det var länge sedan Vänsterpartiet förknippades med gruvarbetare i Norrlands inland har resan mot att bli ett parti för den intellektuella medelklassen definitivt stadfästs under Sjöstedt. Begreppet "intellektuell" ska här närmast ses sociologiskt. En tidigare ledamot av partistyrelsen betecknade för ett par år sedan partiet som en "terapigrupp för dem som vill manifestera att de har goda intentioner för mänskligheten för att de själva tycker det känns bra?" (SvD 5 maj 2016). Han är inte den ende som noterat att känslor inte sällan trumfar analys i dagens Vänsterparti.
Partiet är idag inte så mycket ett parti av arbetarklassen som ett parti för folk som tycker synd om arbetarklassen, eller invandrarna, transpersonerna, kvinnorna och så vidare. Men få vuxna tycker om att bli ömkade på det sättet. Kanske är det en förklaring till svårigheterna att växa i opinionen, trots tillsynes utmärkta förutsättningar när Socialdemokraterna tvingas föra "nyliberal" C-politik.
Vänsterpartiet sätter helt enkelt idealen högre än den materiella analysen. Partiet har till exempel försökt profilera sig på att vara det mest invandringsvänliga i riksdagen, samtidigt som man vill ha en så stor och omfattande välfärdsstat som möjligt. En ekvation som inte är helt lätt att få ihop. Partiet har också gjort normkritiken till ett ledord. Den gamla socialistiska kollektivismen har på ett märkligt sätt transformerats till hyperindividualism. Individuell frigörelse står nu högst på partiets agenda. Denna genomgripande förändring av vänstern efter murens fall förtjänar ett eget kapitel i historieböckerna.
Vad gäller historien får man trots allt ge Jonas Sjöstedt ett erkännande för att han rakare än de flesta av sina företrädare tagit avstånd från kommunismen och dess totalitära tendenser. Det är framsidan av partiets omvandling i individualistisk riktning. Sjöstedt förtjänar likaledes en eloge för sina volontärinsatser för hemlösa vid sidan av jobbet som partiledare. Något han aldrig gjorde ett stort nummer av.
Sämre har det varit med V-ledarens förmåga att sätta ned foten mot hedersvåld och hedersförtryck. Det kom till sist, men partiets ”normkritik” stod länge i vägen i form av missriktad tolerans mot "det främmande". Sjöstedt kunde även ha varit tydligare med att markera mot det egna ungdomsförbundets metoder – såsom mötessabotage mot meningsmotståndare under valrörelsen. Istället duckade han genom att hänvisa till polisen. Än finns det tydliga spår av en avvikande demokratisyn inom V där ändamålet helgar medlen.
Vem som nu efterträder Jonas Sjöstedt är ännu för tidigt att säga. Trycket är stort på att det ska bli en kvinna. Vice partiledaren Nooshi Dadgostar, uppväxt på Hisingen, nämns i spekulationerna. Ett annat namn är partiets ekonomisk-politiska talesperson, Ulla Andersson.
Oavsett lär det knappast bli någon ”ny Gudrun Schyman” som i kraft av sin person kan lyfta partiet. Bristen på folklighet ligger närmast i partiets DNA.
