Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Thomas Gür: Hur ska vi försvara oss mot inre hot?

Det finns doktriner för hur Sverige ska försvara sig mot främmande angripare. Motsvarande resonemang saknas när hoten kommer inifrån, som när kriminella grupper sätter upp vägspärrar.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Den som vill förstå hur en statsmakt bör resonera om försvaret av sitt territorium kan med fördel gå till Försvarsberedningens slutrapport från 2019 (Ds 2019:8, Värnkraft). I den söker beredningen bland annat komma runt den kniviga grundregel som brukar uttryckas som: ”Ett land har alltid en armé. Sin egen eller någon annans.”

Enligt svensk försvarsplanering ska Sverige utforma sin försvarskapacitet, inte bara så att den ska verka avskräckande för en angripare (”tröskeleffekten”), utan så att vi även kan ta emot direkt militärt stöd utifrån (läs ”Nato” eller ”USA”). Det kan röra sig om marina styrkor eller stridsflyg samt möjligheten att gruppera och underhålla markstridskrafter på vårt territorium, alltså ett annat lands armé (eftersom vår egen inte är stor nog och vi gärna tar emot hjälp).

Men vem ska leda denna utländska marktrupp? Helst vi själva, givetvis. Beredningen: ”I fall av en större militär operation som inbegriper Sverige och svenskt territorium kommer den svenska förmågan att leda större förband att vara gränssättande för om svenska förband ska ledas av svenskt eller utländskt befäl.” (s 162)

Då den hjälp som vi hoppas kunna få utifrån kan omfatta truppstyrkor som är betydligt större än de som vi själva kan få fram, måste vi också bygga upp en kapacitet att leda militära förband av den storleken. Så att vi, oaktat hjälpen, förblir herrar i eget hus, och så att den utländska hjälparen inte kan säga till oss att eftersom vi inte har kapacitet att leda en så stor insats av marktrupp, är det lika bra att vi kliver åt sidan.

Således anser försvarsberedningen, vilket även försvarsmakten framhöll 2018 i sin perspektivstudie, att det krävs en taktisk ledning för armén på nivån ovanför brigad, alltså en divisionsledning. Beredningen framhåller behovet av sådan divisionsledning eftersom arméförbanden måste ”kunna kraftsamlas i en operativ riktning och möjligheterna måste öka för att kunna samordna verksamheten med eventuellt tillkommande markförband från tredje part”. (s 187)

Här ser vi hur statsmakten funderar över hur Sverige, med sina såväl självpåtagna restriktioner (ej medlem i någon försvarsallians), som begränsade resurser (inte tillräckligt med egen trupp) likväl ska agera för att på mesta möjliga sätt vara herre på täppan. Oaktat att vårt land inte har varit i krig på över 200 år, utvecklar och uppdaterar vi likväl en doktrin om hur vi ska försvara territoriet på bästa sätt.

Vänder man blicken inåt, mot tilltagande inhemska utmaningar (alltså inbjudan till strid) när det kommer till statens kontroll över ytan, ser vi att staten saknar en sådan doktrin om att försvara territoriet mot inre hot. I Sverige finns i dag områden där rättsstatens grundfunktioner till del har upphävts. Organisationer utan rätt till offentlig maktutövning sätter upp vägspärrar med beväpnade kontrollanter.

Denna avsaknad kan ses som ett hälsotecken – Sverige har inte behövt utveckla lärosatser eller metoder för att upprätthålla sin territoriella integritet mot inhemska fiender, eftersom sådana inte har funnits tidigare.

Men nu finns de. Och det är mer än dags att utveckla doktriner om hur ytan ska försvaras mot inre hot. Det är inte styrkorna som saknas. Det är attityden.