Den här veckan skickar judiska föräldrar sina barn till skolan med vetskapen om att de antisemitiska stämningarna i samhället är starkare än på länge, och att klassrummet eller skolgården inte på något sätt är förskonat från det som sker i omvärlden.
I en krönika i Expressen beskriver Linnea Lindquist, biträdande rektor på Hammarkullsskolan i Göteborg, en antisemitisk incident som skedde på hennes skola för några år sedan då konflikten mellan israeler och palestinier blossade upp på nytt (12/10).
När lågstadieeleverna hade rast tog en liten åttaåring fram en blå och en vit krita och började rita en israelisk flagga på marken. Sedan tog barnet sats, hoppade på flaggan och trampade hårt på den. Det var som att eleven försökte stampa bort flaggan tillhörande världens enda judiska stat.
Lindquist ingrep direkt. Förutom att barnet fick en utskällning tog hon även kontakt med föräldrarna och upprättade en orosanmälan.
Det som är särskilt obehagligt med Lindquists berättelse är att det handlade om ett barn som inte ens hade gått ut lågstadiet. Och när så små barn redan uppvisar hat är det inget som de har hittat på själva. Det är nästan undantagslöst något som de har lärt sig hemma.
Det är ett av de största problemen med den importerade antisemitism som breder ut sig i svenska samhället såväl som i svenska skolor: att barnen tar med sig sina föräldrars hatiska värderingar in i klassrummet och ut på skolgården. Invandringen från Mellanöstern har också fört med sig Mellanösterns värderingar.
Det är självklart att lärare ska göra som Lindquist och ta kontakt med föräldrar till elever som uttrycker hat mot judar. Men vad händer om mamma och pappa inte bryr sig? Vad händer om de i bästa fall rycker på axlarna – eller i värsta fall slår fast att barnet har rätt?
För föräldrar från Mellanöstern som har marinerats i hat mot Israel och judar sedan födseln spelar det knappast någon roll att deras uppfattningar går emot skolans värdegrundsdokument om tolerans och allas lika värde. Värdegrund – schmärdegrund.
Återigen blir det skolans ansvar att försöka lösa ett problem som har skapats av politiska misslyckanden, ett ansvar som inte borde vara skolans allena. Även om lärare har en begränsad makt i att förändra värderingar måste de ändå visa att antisemitism inte tolereras i skolan, och att den leder till allvarliga konsekvenser. Som när Linnea Lindquist valde att orosanmäla sin elev.
Men för att lärare ska orka och våga krävs att de får den uppbackningen som behövs från skolledningen, och att de inte uppmanas att undvika jobbiga konflikter med föräldrar. Det må vara obekvämt, men den som sopar judehat under mattan eller försöker att relativisera bort hatet genom att påstå att förövaren också är ett offer bidrar till att skapa ett samhälle där judiska barn inte har samma rätt att känna sig trygga i skolan som alla andra.
