Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Hur NPM dödade arbetsglädjen samt gjorde oss ofria och lydiga

Sedan 1980-talet har många yrkesutövare få sett sitt oberoende kringskäras av ökad extern kontroll och nya styrsystem. Attacken mot de professionella har inte bara minskat arbetsglädjen, utan även problemlösningsförmågan.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I SVT:s nyligen visade tv-serie, ”Jakten på en mördare” får vi inte bara följa Skånepolisens långdragna detektivarbete med att lösa ett av Sveriges mest uppmärksammade kriminalfall – mordet på tioåriga Helén Nilsson i Hörby 1989 – ett illdåd som tog femton år att klara upp.

Regissören Mikael Marcimain har även vävt in hur New Public Management smög sig in i den svenska offentliga sektorn under perioden. Antalet regler, möten, omorganiseringar, krav på dokumentation och interndebitering tillkommer successivt i polisens vardag. Allt fler blanketter ska fyllas i, meningslösa utvecklingssamtal hållas och temadagar med ”värdeord” lidas igenom. Det är snyggt fångat.

För de anställda som drivs av att göra ett så bra jobb som möjligt är all denna administration en frustrerande hämsko. NPM har drabbat alla kårer och professioner. Poliskommissariernas öde delas med lärare, läkare och forskare. Uppsjö av tid och energi sugs upp till att administrera meningslösa kontrollfunktioner. Det är inte bara kärnuppdraget som får lida utan även självbilden. Styrningen är ett indirekt misstroende mot att professionella människor självständigt kan sköta sitt jobb.

Som så ofta är fallet var det inte onda avsikter som låg bakom denna utveckling utan yttre omständigheter kombinerat med bekvämlighet och okunskap. Svensk offentlig sektor svällde över sina bräddar i slutet av 1980-talet, statsbudgeten gick runt på lånade pengar, skattetrycket hade nått sitt tak. Samtidigt fanns ett missnöje hos delar av befolkningen som ville se en mer ”service minded” byråkratkår. Äldre värderingar om att göra sin plikt, inte smita undan arbetsuppgifter, och visa respekt för sin yrkesroll hade också börjat naggas i kanten. Något behövde göras.

Men istället för att ta de svåra konflikterna och det direkta politiska ansvaret – genom att prioritera kärnverksamheten, skära ned på onödiga utgifter, stärka moralen och göra sig av med anställda som inte skötte sig – lånade man in styrsystem från näringslivet som kunde användas för att hyvla ned verksamheten indirekt.

Problemet var att systemen inte var anpassade för uppgifter som inte lätt låter sig mätas – och det drabbade alla, även de som skötte sitt arbete med bravur. Man kan faktiskt hävda att det minskade oberoendet slog hårdast mot de duktigaste medarbetarna – såsom Mikael Marcimains trulige kriminalkommissarie, som i serien får jobba i motvind mot både chefer och byråkrati.

Ansvaret faller brett. Socialdemokratin har traditionellt sett utbildade och yrkeskunniga kårer som besvärliga. Men de så kallat borgerliga partierna svek också professionerna, trots att de bestod av deras kärnväljare. Konsultvärlden sålde in abstrakta föreställningar till politikerna om att NPM representerade förnyelse, marknadslösningar och effektivitet – en på det stora hela verklighetsfrämmande beskrivning. Facken prioriterade i sin tur andra frågor än individuell autonomi.

Yrkeskunnigheten lämnades således i sticket. Utvecklingen öppnade istället upp för andra krafter. En rad värdegrundsexperter, jämställdhets- och mångfaldskonsulter såg i angreppet på professionerna en möjlighet att skaffa sig inflytande genom att dekonstruera ”gammalmodiga patriarkala strukturer”. De skulle komma att ta rygg på svällande HR- och kommunikationsavdelningar i takt med att ”ansiktet utåt” och ”samförstånd inåt” blev allt viktigare. På så sätt skapades en mäktig ohelig allians mot de professionella.

Genom att bryta ned de professionella kårernas autonomi har man gjort dem mer följsamma mot makten. Idag gynnas den som följer spelets regler, håller sig till de rätta värdeorden och är en smart systemspelare. Den som brinner för sitt jobb kan snarare räkna med sjukskrivning runt hörnet.

Det är en paradox att den här förändringen ofta sålts in i namn av frihet och effektivitet. Det nya utvärderings- och kontrollmaskineriet har skapat en enorm organisationsbyråkrati. Linjestyrningen har minskat det oberoende som är en förutsättning för kreativitet. Och möjligheten att få vara kreativ i sin yrkesutövning och självständigt lösa uppgifter är för många det största frihetsvärde de har tillgång till.