Ett av regeringspartiernas mer uppmärksammade vallöften var att införa ett tak på totalbeloppet ett hushåll kan få genom offentliga bidrag. Personer som kvalificerar sig för flera olika stöd samtidigt kan i vissa lägen få en högre inkomst än de skulle ha haft om de i stället hade förvärvsarbetat. Regeringen tillsatte i början av sommaren (8/6) en utredning som tittar på hur det kan förhindras .
Förslaget lär i praktiken få begränsad effekt, då relativt få hushåll faktiskt får bidrag som är högre än den tilltänkta gränsen. I stället är bidragstaket viktigt främst för att det skickar en signal om att arbete alltid ska löna sig. Troligen är det också denna symboliska betydelse som motiverar kritikerna.
"Varför sparka på oss som redan ligger ned?", frågar fyrabarnspappan ”Erik” som nyligen intervjuades i TT (23/7). Han lever på försörjningsstöd på grund av psykisk ohälsa. Även hans fru och barn har problem som försvårar för familjen att försörja sig. Därför betalas elräkningen och nästan hela hyran av socialtjänsten. När barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadsbidrag och äldsta barnets studiebidrag har räknats av från försörjningsstödet, får familjen 21 200 kronor per månad.
På sex personer blir det omkring 3 500 kronor att dela på. Självklart är det lätt att förstå att tillvaron blir påfrestande då de flesta inköp måste övervägas och prioriteras. Eriks familjs fall visar varför sociala skyddsnät behövs. Ibland klarar människor inte av att försörja sig på egen hand. Samtidigt bör nöden inte överdrivas.
21 200 kronor för en familj på sex är visserligen inte mycket, men det är heller inte ingenting alls. Som författaren Lena Andersson förklarade i försommarens stora kulturdebatt (SvD 20/5), går det att köpa näringsrik mat och andra nödvändigheter med även små medel.
Frågan är inte om familjer i finansiellt trångmål ska få stöd, utan hur mycket. Det är lätt att enbart se till de sökandes behov och glömma att offentliga stöd finansieras av alla andra medborgare. Hur stora utgifter har man rätt att begära att andra står för innan man börjar ligga dem till last?
Samtidigt kan för generösa bidrag locka människor att söka stöd när det egentligen inte behövs. Om det är lika lönsamt, eller till och med något mindre lönsamt men enklare, att söka stöd än att arbeta kommer vissa välja det förstnämnda. De flesta människor vill göra rätt för sig, men tillräckligt många ser till sig själva först för att det ska undergräva systemet.
Själva möjligheten riskerar också att leda annars hederliga personer att smussla på marginalen. ”Om andra utnyttjar systemet, varför inte jag”, börjar man fråga sig. Så skapas vad Gunnar Myrdal kallade ett land av fifflare.
Människors nöd ska inte avfärdas men man kan inte begära hur mycket som helst av andra. Samtidigt är det svårt att ta ansvar. Därför måste bidragssystemet driva folk att försöka stå på egna ben.
