Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Isak Skogstad: Hur kan högstadieelever vara analfabeter?

Rektorerna Lillemor Bergquist och Susanne Norman har visat att det inte är omöjligt att vända utvecklingen på skolor i utsatta områden. Det kräver bara hårt arbete, fokus på kunskapsförmedling och vuxna som vågar vara auktoriteter.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Vad innebär det för ett barns framtidstro och självkänsla att inte kunna läsa när man går i högstadiet? En absurd fråga kan tyckas – men det finns faktiskt skolor i Sverige där elever i högstadiet är analfabeter.

Låt mig ta ett konkret fall. På Storvretskolan, som ligger i ett utsatt område i Botkyrka, hade man elever i mellan- och högstadiet som var analfabeter, trots att de var födda i Sverige. De hade alltså genomgått svensk skola i många års tid utan att lära sig något så grundläggande som att kunna läsa och skriva. Hur i hela friden kunde det bli så?

Svaret är lika sorgligt som skräckinjagande. I Fredrico Morenos reportage ”Det första sveket – skolan där arga elever tog makten” träder en bild fram som visar på en skola som sakta men säkert kommit att förstöras av kaos, oroligheter och en total avsaknad av vuxenauktoritet (Expressen 1/6 2019). Skolan hade misskötts i flera år och i praktiken utvecklats till en elevstyrd fritidsgård i dess värsta bemärkelse. Poliser som besökte skolan blev attackerade med kraftiga smällare och fick uppsöka sjukhus.

Skolinspektionen riktade skarp kritik mot skolan i flera år, men problemen kvarstod. Medan engagerade föräldrar valde bort skolan lämnades många elever med stora kunskapsluckor kvar. Skolan blev omskriven med svarta rubriker i media. Lillemor och Susanne, två erfarna rektorer, läste om skolan och kände sig kallade. De visste vad skolan behövde. Snart därpå tog de kontakt med kommunen och fick i uppdrag att vända skolans utveckling.

Något av det första som slog dem var att eleverna inte hade någon som helst respekt för vuxna. Ordningsreglerna var tomma ord. Det ändrades direkt, alla regler skulle följas till punkt och pricka. En elev som vägrade ta av sig kepsen kallades omedelbart till rektorn. En petitess? Nej, rektorerna var fast bestämda att om inte ens de små reglerna efterlevdes, hur skulle man då kunna förvänta sig att eleverna respekterade alla andra regler?

De mötte hårt motstånd från början, men rektorerna backade aldrig för kaxiga elever. De satsade även stort på tidiga kunskapskontroller, mobilförbud, frukost för eleverna och specialundervisning för elever som hamnat efter. Nu, efter några år, har det börjat ge resultat. Kunskapsresultaten har vänt uppåt och skolan är nu en trygg plats för både lärare och elever.

Exemplet med Storvretskolan är ett ljus i mörkret. Nyligen visade en granskning av betygen i landets 60 utsatta områden att mer än var tredje elev går ut nian utan gymnasiebehörighet – och i många skolor klarar sig inte ens varannan. Detta trots att politiker satsat miljarder på utsatta skolor under senare år.

Det finns mycket att lära av Storvretskolan. Jag tänker inte minst på rektorernas devis ”Det finns inga omöjliga skolor”. Det är ingen tom floskel. Alltför ofta avfärdas undermåliga resultat i utsatta skolor som en ofrånkomlig följd av ett socioekonomiskt svagt elevunderlag.

Lillemor och Susanne har visat att det inte är omöjligt att vända utvecklingen på skolor i utsatta områden. Det kräver bara hårt arbete, fokus på kunskapsförmedling och vuxna som vågar vara auktoriteter. Det kan lägga grunden för den framtidstro som alla barn förtjänar att uppleva – även i utsatta områden.