Hotar Rosa bandet rättvisan i vården?

Hur påverkas vården av att det är lättare att anordna en TV-gala om cancer i bröst än i urinblåsor?

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

I oktober säljs Rosa bandet i butiker över hela Sverige. Egentligen är det felaktigt att tala om Rosa bandet i bestämd form. Det finns nämligen två olika sorter: Cancerfondens, som har en ny design varje år, och Bröstcancerfondens klassiska, rosa sidenband. Fenomenet är en jättesuccé.

Bröstcancerfonden har årliga intäkter på ungefär 20 miljoner kronor och ett kansli med sju anställda. Mycket resurser, om man jämför med andra patientföreningar. Kampen mot bröstcancer ger resultat: Numera lever 84 procent av bröstcancer patienterna fem år efter diagnos, enligt nationella bröstcancerregistret.

Svensk bröstcancervård står sig utomordentligt väl i internationella jämförelser. Även i relation till andra cancerformer är vården bra. 39 procent får operation inom rekommenderad tid, att jämföra med exempelvis endast 9 procent för urinblåsecancer och 15 procent för njurcancer.

ANNONS

Men inte bara det. De flesta kvinnor som opererat bort ett bröst erbjuds plastikkirurgi. Antingen med implantat, eller, för ett mer naturligt, mindre Hollywood-aktigt resultat, med muskel- eller fettransplantation. Ofta krävs komplicerad mikrokirurgi och operationer i flera steg. Och någonstans här blir skillnaden mellan olika cancerformer som tydligast.

Medan någon med urinblåsecancer väntar på ett livsavgörande ingrepp får någon annan ett nytt bröst. Samma sjukvårdsbudget, samma lokaler, delvis samma personal - varför görs inte annorlunda prioriteringar?

Svaret är att de styrande i vården duckar för svåra målkonflikter. Det anses oetiskt att ställa grupp mot grupp. Man ska förbättra för den med blåscancer, inte försämra för den som överlevt bröstcancer. Problemet är att man då resonerar efter hur verkligheten borde vara, inte efter hur den är. I en perfekt värld är resurserna oändliga och alla kan få allt. I realiteten finns begränsningar. Prioriteringarna sker ändå, men osynligt.

Svenskarna skänker allt mer pengar till välgörande ändamål, vilket självklart är något bra. Men sjukvårdspolitiker måste vara vaksamma. Kommersiella intressen ser potentialen med växande välgörenhet. Bröstcancerfonden har exempelvis ett samarbete med läkemedelsjätten Pfizer, som vill få regioner att subventionera bolagets dyra specialläkemedel. "Crony capitalism", som fenomenet kallas, riskerar jämlikheten i vården.

ANNONS

Jag är glad över de goda resultaten i svensk bröstcancervård, särskilt på ett personligt plan. Min mamma har haft bröstcancer, och hon blev en av de där 84 procenten som klarade sig förbi femårsdagen. För mig spelar det ingen roll om mamma har ett stort ärr i stället för ett bröst. Det som spelar roll är att hon lever, och kan leva. Den lyckan borde fler anhöriga få uppleva, och det måste vara prio ett i en offentligt finansierad verksamhet.

Skillnaden mellan olika cancerformer visar varför svensk sjukvård behöver en övergripande prioriteringsstrategi. Den som köper det rosa bandet ska kunna lita på att ingen annan förbises.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS