Att göra en klassresa, det är det finaste man kan åstadkomma här i livet. Det verkar åtminstone de borgerliga partierna tycka. Klassresan nämndes inte bara i ett utan två partiledartal i årets upplaga av Almedalsveckan.
Dels av statsminister Ulf Kristersson (M): ”I det Sverige som jag vill bygga, ska fler barn göra klassresan till KTH och färre barn göra kåkresan till Kumla”. Dels av Centerledaren Muharrem Demirok som använde det mer livsstilsmagasinsmässiga – tänk Tv4:s Malou efter tio – begreppet ”livsresa” inte mindre än fem gånger i sitt tal om ”möjligheternas liberalism”.
Fast inget parti gillar att tala om klassresan och dess betydelse mer än Liberalerna. De har upprepat slagordet ”klassresan går via klassrummet” sedan urminnes tider.
Det meritokratiska samhället är ett ideal som flera borgerliga partier håller högt. Enligt detta ideal ska begåvning, prestation och framåtanda ska vara viktigare än ens ursprung och kontaktnät. Så länge man bara är smart, anstränger sig tillräckligt mycket och gör bra ifrån sig kan man bli vad man vill. Helst ska man landa ett tjusigt yrke som ingenjör, ekonom, jurist, läkare eller något annat som ger såväl hög lön som status och tillgång till den mest exklusiva flygplatsloungen. Då har man gjort en klassresa, på riktigt.
Det är ingenting fel med att vilja sträva uppåt och tillhöra en annan samhällsklass än den man föddes in i. Men det är långt ifrån det enda sättet att leva sitt liv.
Alla varken kan eller vill göra en klassresa. Trots den populära idén om att alla kan göra vad de vill så länge de jobbar tillräckligt hårt så har inte alla de förutsättningar som är nödvändiga för att få högsta betyg i skolan eller läsa en femårig högskoleutbildning, oavsett hur mycket de anstränger sig. Vissa har praktiska talanger snarare än läshuvud, och andra är helt enkelt inte intresserade av att prioritera sitt yrkesliv utan värdesätter andra områden mer. Vissa vill bara ha det bra precis där de är.
Förutom att det är enkelspårigt att utmåla den akademiska banan som den allra mest eftersträvansvärda riskerar det att stöta bort en stor del av väljarna i onödan. Säga vad man vill om Sverigedemokraterna, men det är ett av få partier som medvetet riktar sig till en annan del av väljarkåren än akademikerna. Ur en väljarmaximerande synpunkt är det en smart strategi. För som flera partier i mitten har upptäckt – till sin stora förtret – finns det inte hur många uppåtsträvande urbana akademiker som helst. Det krävs en politik och ett tilltal som lockar fler grupper än så för att bygga en stadig väljarbas över tid.
De borgerliga ska inte säga: Skomakare, bliv vid din läst. Det handlar i stället om att förmedla att alla yrken är viktiga och äger en värdighet, oavsett om de kräver en högskoleutbildning eller inte. För det finns andra mål i livet än att bli antagen till en fin utbildning, göra karriär och att tillhöra den så kallade samhällseliten.
