När Ann-Sofie Hermansson (S) valdes till gruppledare och kommunstyrelseordförande i Göteborg för fyra år sedan skedde det under kuppartade former. Kvinnan bakom Hermanssons tillträde var ordföranden i Göteborgs partidistrikt, Anna Johansson (S). Samma Johansson försöker nu att avpollettera sin forna protegé.
Ingen av de inblandade är några duvungar. Johansson är en utpräglad maktspelare. Men ”Soffan” Hermansson blev ingen marionett. Hon har haft en tuff ledarstil, för tuff enligt kritikerna, som menar att Hermansson och hennes närmaste medarbetare toppstyrt partiet och skapat en dålig arbetsmiljö i stadshuset. Shahbaz Khans (S) nyss meddelade beslut att lämna sitt kommunalrådsuppdrag ska ha varit droppen som fick bägaren att rinna över för Hermanssons kritiker.
Nu är det inget ovanligt att starka politiker har en bufflig ledarstil eller skaffar sig många fiender. Hermansson var kontroversiell från början. Långt ifrån alla hennes partikamrater gillade att hon kom till makten. Att hon vägrar avgå trots att partidistriktets styrelse nu gått ut offentligt i frågan visar också på hennes stridsvilja. Frågan om hennes framtid kommer av allt att döma att avgöras på en extrainsatt distriktskongress de närmsta veckorna.
Vad ligger bakom konflikten? Socialdemokraterna i Göteborg gjorde inget succéval i kommunen. Men ett tapp på två procent kan inte heller kallas för katastrof (från 22 till 20 procent), speciellt som uppstickarpartiet Demokraterna äntrade kommunfullmäktige med buller och bång på 17 procent. S förlorade visserligen makten i höstens val för första gången på 24 år. Men det är svårt att lägga skulden för det på Hermansson.
Personmotsättningar och maktkamp i all ära. Som den Göteborgsbaserade statsvetarprofessorn Jonas Hinnfors påtalade i Aktuellt (11/2) kan inte den här konflikten enbart förstås som en fråga om en enskild persons ledarskap. I bakgrunden finns olika synsätt på socialdemokratins ideologiska och strategiska vägval inom partiet i Göteborg.
Dels finns frågan om S ska söka samarbete åt mitten eller vårda samarbetet vänsterut. Det senare har Hermansson inte velat göra. Precis som på riksplanet är det svårt att se hur S skulle kunna styra staden framöver utan att röra sig mot mitten.
Ann-Sofie Hermansson har haft den otacksamma ambitionen att vilja förnya Socialdemokraterna i Göteborg. Man kan diskutera hur framgångsrik hon varit, men åtminstone på en punkt har hon nått ut med ett tydligt, och i dessa dagar centralt, budskap. Hon har markerat hårt mot hedersförtryck och islamism i en stad som har stora problem med bägge dessa sammanhängande fenomen. Det är mer kontroversiellt än man kan tro. Särskilt inom socialdemokratin och dess sidoorganisation ”Tro och Solidaritet”, vilket få vill erkänna utåt. Sådana ställningstaganden kan straffa sig både i personkryss och röster.
När Hermansson förra året satte stopp för visningen av filmen ”Burka Songs 2.0” på Blå stället i Angered, var det långt ifrån alla som uppskattade Soffans ställningstagande, inte heller inom hennes eget parti. Två aktivister från Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén lämnade in en stämningsansökan till Göteborgs tingsrätt efter att Hermansson kallat dem extremister. En civilrättslig process kan vem som helst starta. Det kan ses som ett sätt att rikta offentlig press mot en politiker. Rätten skulle ha samlats den 21 januari i år, men sammanträdet sköts upp till den 2 maj.
Enligt terrorforskaren Magnus Ranstorp är Anna Johansson personlig vän med Ibn Rushds ordförande Zana Mohammed som även har kopplingar till de två personer som stämt Hermansson. Hermansson framhåller själv att hennes engagemang mot extremism och hedersförtryck är den enda sakfråga där hon på allvar har en annan uppfattning än Anna Johansson.
Att S nu ser ut att göra sig av med en av få företrädare för partiet som på allvar tagit kampen mot islamism och hedersförtryck ser naturligtvis inte bra ut, oavsett vilken roll denna fråga spelat i konflikten.
En sak är säker. Svensk socialdemokrati har inte ett överskott på politiker som vågar sätta ned foten mot grupperingar som knappast har något med rörelsens värderingar att göra. Det är synd om man nu gör sig av med en av de få modiga företrädare som ändå finns.
