Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Ann-Sofie Hermansson omgiven av pressen efter den friande domen under tisdagen.  Bild: Ali Lorestani/TT
Ann-Sofie Hermansson omgiven av pressen efter den friande domen under tisdagen. Bild: Ali Lorestani/TT

Håkan Boström: Hermansson lät sig inte tystas

Ann-Sofie Hermansson tog strid mot de islamistiska krafter, som med uppbackning från postkoloniala vänstergrupper, vant sig vid frikort till kulturens skattefinansierade finrum. Förtalsanmälan kan ses som ett försök att höja priset för obekväm kritik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Den friande domen mot Göteborgs tidigare kommunalråd Ann-Sofie Hermansson (S) är både självklar och välmotiverad. Domstolen konstaterar att handlingen att kalla en person för ”extremist” inte svarar mot ett ”bestämt innehåll”. Det är helt enkelt en värdering man kan ha om någon inom ramen för yttrandefriheten och den fria debatten. Om det sedan är en omdömesgill värdering tar naturligtvis inte domstolen ställning till. Det är just en fråga för den offentliga debatten.

På de enda punkter där det, rent hypotetiskt, hade kunnat röra sig om förtal – anklagelsen om att de bägge företrädarna för Muslimska mänskliga rättigheterskommitten, Fatima Doubakil och Maimuna Abdullahi, skulle ha ”försvarat terrorister” och ”avfärdat insatser mot bland annat IS-krigare” – frias Hermansson med motiveringen att sakpåståendena kunnat styrkas, eller åtminstone haft ”skälig grund”.

Ann-Sofie Hermansson polisanmäldes av de bägge muslimska aktivisterna redan i mars 2018, det vill säga bara någon vecka efter att hon skrivit sina blogginlägg i spåren av det inställda panelsamtalet i Angered. Åklagaren lade genast ned ärendet.

Man kan fråga sig om beslutet att ändå lämna in en stämningsansökan mot Hermansson – att driva civilprocess – verkligen grundade sig i en uppriktig tro att hon kunde fällas. Var syftet att skrämma andra kritiker till tystnad? Trots att Hermansson nu står som vinnare och hade flera experter till sin hjälp är det säkert många andra som skulle dra sig för att riskera bli inblandade i en långdragen rättsprocess.

Doubakil och Abdullahi är knappast de värnlösa medborgare de gärna vill framställa det som. De har goda nätverk och uppbackning av många i den ”islamistiska” miljön, liksom hos den akademiska ytterkantsvänstern. Det skulle förvåna om de tvingas betala rättegångskostnaderna helt ur egen ficka. Det var trots allt en kalkylerad risk att driva denna process, med närmast obefintliga utsikter att vinna. Domstolsprocessen har delvis använts för att spela upp en politisk teater.

Man bör komma ihåg att Hermansson aldrig velat förbjuda Doubakil och Abdullah att verka i offentligheten, vilket deras anhängare försöker få det till. Frågan gällde om de oemotsagda skulle få kommentera filmen ”Burka Songs 2.0.” på ett arrangemang anordnat av Göteborgs Stad. En film som i sin tur problematiserar det franska förbudet mot heltäckande slöjor – inte vanliga slöjor – på allmän plats och som tagits fram för skattepengar och redan visats på Göteborgs filmfestival, som också delvis finansieras med skattepengar.

Vad det handlar om är med andra ord att aktivister på vänsterkanten och deras islamistiska vänner tar det för självklart att de ska ges offentligt utrymme på vanliga medborgares bekostnad. Den institutionaliserade ideologiproduktionen har grävt sig så djupt in i den offentliga förvaltningen att den närmast ses som en rättighet av dess förmånstagare och anhängare. När sedan för ovanlighetens skull en politiker med råg i ryggen vänder sig emot detta så drar de henne inför domstol.

Den omtalade principen om att politiker ska hålla ”armslängds avstånd” till skattefinansierad kultur har i många fall blivit ett frikort för ensidighet och vaktslående av privilegier. Det finns en poäng med att det offentliga lägger pengar även på sådan kulturverksamhet som vetter åt det politiska. Problemet är inte heller om det någon gång, inom lagens råmärken, förekommer röster med ”extrema” åsikter i sådana sammanhang. Problemet är om det saknas motröster och om den offentliga kulturen ensidigt genomsyras av vänster- och postkoloniala perspektiv – perspektiv som islamister gärna tar rygg på.

I sådana sammanhang är det inte bara de folkvaldas rätt – utan deras skyldighet – att ryta ifrån. Även de mest avvikande röster ska ha rätt att komma till tals. Kommunen bör till och med vara generös med att hyra ut lokaler till politiska grupper och sammankomster. Men det är inte samma sak som att ge extremister fri dragningsrätt att oemotsagda föra fram sitt budskap för våra skattepengar i kommunens regi. I det senare har Ann-Sofie Hermansson helt rätt. Hon förtjänar en eloge för sitt kurage.