I ett reportage från Expressen berättas om hur föräldrar fick ut miljoner kronor i ersättning för att jobba som personliga assistenter åt sina apatiska barn. Eller ”apatiskt uppgivenhetssyndrom” som det egentligen kallas.
En flicka befann sig i ett sådant tillstånd under fem år. Barnets tillstånd blev varken bättre av ”vården” eller av uppehållstillståndet som familjen fick.
För tre år sedan avslöjade tidningen Filter i ett uppmärksammat grävreportage att barn tvingades simulera apati för att familjerna skulle få uppehållstillstånd beviljat. Detta instrumentella sätt att se på barnen har inneburit långvarig barnmisshandel; ett psykiskt och fysiskt lidande som fortgått i åratal. Efter avslöjandet har antalet barn som vårdas för apatiskt uppgivenhetssyndrom rasat.
Det tog tjugo år från att fenomenet först upptäcktes i Sverige tills att det numera medges att apatin kan framdrivas av föräldrarna. Men varför tog det så lång tid innan det uppdagades?
Journalisten Gellert Tamas, som skrev boken ”De apatiska" om de apatiska barnen och förnekar att det rör sig om simulation har gjort sitt yttersta för att på senare år brännmärka de som ifrågasatt hans linje. Han har anklagat kritikerna för att vara högerextrema och sprida ”fake news”. Tamas backar inte en millimeter.
Läkarna Torgny Gustavsson och Henry Ascher beskrev i Läkartidningen för 14 år sedan att det rådde ”total enighet om att alla misstankar om manipulation och förgiftning som förklaring till anhopningen av barn med uppgivenhetssymtom kan avfärdas”. Den här sortens formuleringar betydde förstås mycket. Det var otänkbart att någon skulle tvinga barn att bete sig på det här viset.
Så många kloka människor kunde uppenbarligen inte komma fram till det som numera är klarlagt: Föräldrar har i vissa väl dokumenterade fall, på ett eller annat sätt, förmått barn att bete sig apatiskt för att familjen ska uppnå något.
Läkaren Karl Sallin, som intervjuas av Expressen i samband med det senaste reportaget förklarar fenomenet: ”Om föräldrarna har en vinning av att barnens sjukdom fortgår så är ju deras intresse för att barnet ska bli friskt inte lika stort”. Samme Sallin var en av författarna av en studie som visade att apatiska barn som skiljdes från sina föräldrar tillfrisknade snabbt, i samtliga fall som studerades.
Men under 2010-talet rekommenderade Socialstyrelsen att familjer skulle behandlas med ett ”bekräftande förhållningssätt”. Uppehållstillstånd är det bästa botemedlet, menade Socialstyrelsen. Till slut slopade Socialstyrelsen dessa rekommendationer, i oktober 2021. Det vänder snabbt, när det väl vänder, i Sverige.
Anahit Arakelyan, som länge kvarhölls i ett katatoniskt tillstånd av sina föräldrar, och idag är den enda som gått ut med eget namn för att beskriva övergreppen som skedde, får av Expressen frågan om vad hon tänker om det senaste avslöjandet: ”Svenska människor, alltså etniskt svenska vita människor, de är så rädda att bli utpekade som rasister att de gör vad som helst för att slippa det.”
Svaret som Arakelyan ger är viktigt. Det är inte någon engångsföreteelse, det som uppdagades i samband med de ”apatiska” barnen. Snarare är det ännu en pusselbit som förklarar tillståndet i Sverige under de senaste 30 åren.
Rädslan för att framstå som ond har varit så stark att man i offentligheten har blundat för alltifrån hedersvåld till föräldrar som plågar sina barn. Missförhållanden i förorter eller klanvälde och mycket annat har behandlats som känsliga ämnen. Så länge det är ”strukturellt underordnade” det handlar om, det vill säga minoriteter, asylsökande eller utrikesfödda så ska de varken ”stämplas” eller ”stigmatiseras”.
Det kanske mest ihärdiga exemplet på rädslans och tystnadens kultur i Sverige är behandlingen av hedersvåldet. Hur länge anklagades inte de som försökte uppmärksamma hedersvåld för rasism eller att använda en ”kolonial blick”. Sådana offentliga karaktärsmord försenade offentlighetens och politikens svar på problemet med decennier.
Rädslan för att säga eller tycka fel har vägt tyngre än att faktiskt identifiera och åtgärda problem. I stället för mod har tystnadskultur och feghet premierats. Visselblåsare har fått höra att det är riskabelt eller ”problematiskt” att lyfta eller vinkla saker på ett alltför ”alarmistiskt” sätt. Man vill ju inte låta som eller framstå som en Sverigedemokrat.
Tystnadskulturen som växt fram i Sverige bygger i mångt och mycket på den djupt rotade rädslan som finns inom svensk tjänstemannaklass, och innerstadsmedelklass generellt, att framstå som ond eller sticka ut från mängden med inopportuna åsikter.
Hellre falsk, inför sig själv, sin näste och samhället som helhet, än att framstå som kall och i avsaknad av medmänsklighet. Rädslan att uteslutas ur medelklassens in-grupp har betytt mer än att hjälpa de som faktiskt far illa i Sverige, må de vara barn till asylsökande eller kvinnor som lever i våldsamma hedersrelationer.
Ideologi och viljan att vara på "rätt sida om historien" har övertrumfat försiktighet och det nödvändiga kritiska förhållningssättet. Med anklagelser om rasism, högerextremism, populism, fake news, eller koppling till Sverigedemokraterna har nästan vem som helst i svensk offentlighet kunnat förvandlas till en lydig och tyst medlöpare.
