Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Bild: Emily Dahl
Bild: Emily Dahl

Naomi Abramowicz: Hellre en gul sportbil än en till bok om klimatet

Jag kan längta tillbaka till tiden då medelålderskrisande män hanterade sin ångest genom att köpa en ny bil. Arbeta gärna för ett bättre klimat men låt bli att blanda in din egen dödsångest.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ibland längtar man tillbaka till den gamla goda tiden. Nej, inte till den då Domus hette Domus och kvinnor inte kallades för icke-män. Utan när priviligierade medelålders män, nyligen medvetna om tanken på sin egen dödlighet, bytte ut frugan mot en yngre modell och köpte en kulört sportbil i stället för att engagera sig i klimatfrågan.

För nu börjar väl ändå utbudet av mäns klimatångest i podd-, bok- och krönikeformat att bli lite väl stort. Varje kultursida är full av klimatmän.

Det fanns en viss värdighet i att hantera livskriser på ett sätt som höll sig inom den privata sfären. Insikten om att man hade några decennier kvar av riktigt högkvalitativa levnadsår drabbade främst ens närmast sörjande och gladde den lokala bilhandlaren. Men nu känns forna tiders livskrismanual hopplöst förlegad, i alla fall för den urbane medelålders mannen.

Det gäller att hänga med. Tanken på att bli obsolet är om möjligt ännu värre än tanken på att man en dag kommer att vara död och begraven. Vem vill bli irrelevant i förtid?

Hellre vara en del av tidsandan och kanalisera sin dödsångest genom ett lämpligt projekt som ens medvetna vänner inte rynkar på näsan åt. Och som inte inverkar menligt på umgängeskretsens årliga Gotlandssemester. Vad passar då bättre än att börja brinna för isbjörnars levnadshabitat, stigande havsvattennivåer och våra barns framtid?

Klimatkrisen innehåller nämligen alla komponenter som en riktigt härlig kris bör ha: dramatik, en känsla av omedelbarhet och förestående ond bråd död. Dessutom är den mumma för både det personliga varumärkesbyggandet och det personliga bankkontot. För visst är det beklagligt med kollektivt självmord och ekocid, men det går inte att förneka att det är lukrativt att predika om människans undergång.

Men det är inte bara klimatmännen som kan dra nytta av klimatkrisen. Den har blivit den perfekta projektionsytan för alla upptänkliga personliga problem – oavsett anledning och ålderskategori. Visst är vi medvetna om psykisk ohälsa nuförtiden. Men det kan ju trots allt bli lite tjatigt med folk som mår dåligt i tid och otid. Ingen vill ju bli betraktad som en energitjuv av omgivningen.

Fast om man lägger till klimatprefixet blir det helt okej att må uselt, vara ledsen och arg på världen. Plötsligt blir ens ångest till klimatångest, ens ilska blir till klimatilska och ens oro blir till klimatoro. Det är inte bara fullt legitimt, det är trendigt också. Att man inte kan lösa sina problem spelar mindre roll när de är politiska snarare än privata. Nu tar vi våra tygkassar, går och demonstrerar och uppmanar politikerna att lyssna på forskarna.

För tydlighetens skull: inget ont om vare sig isbjörnarna eller klimatet. Jag önskar dem båda allt gott. Men jag fortsätter ändå att drömma mig tillbaka till den gamla goda tiden. När man slapp höra och läsa om de privilegierade klimatmännens uppvaknanden och beslut att skippa sina dyra utlandssemestrar till andra sidan jordklotet. En vilja att förbättra klimatet i tysthet hade varit en välsignelse för oss alla, förutom möjligtvis för klimatmännens självbild.