Hedersförtrycket har etablerat sig i Sverige. Sedan polisen införde hedersmarkering i sitt utredningssystem 2019 har över 1400 ärenden registrerats (SVT 14/3). Tidigare studier har visat att en stor grupp unga i högstadieåldern, mellan 10-20 procent, begränsas av oskuldsnormer, enligt en kartläggning av Örebro universitet. Enligt samma kartläggning lever även 7-9 procent med hedersvåld.
Hedersförtryckande normer är framför allt utbrett i socialt utsatta områden (SVT 7/11-2016). Det är samma bostadsområden som även drabbats av gängkriminalitet och islamistisk extremism. Huruvida det finns ett samband mellan hederskultur, organiserad brottslighet och religiös extremism har därför utretts av Stadsledningskontoret i Göteborgs stad.
Enligt rapporten, som släpptes i mars, finns tydliga överlappningar mellan dessa fenomen i Göteborgs socialt utsatta områden. Utöver det geografiska sambandet syns kopplingar mellan vilka individer som rör sig mellan dessa miljöer.
Några gemensamma punkter är att dessa samhällsproblem bygger på kollektivistiska grunder, låg tillit till staten och ett starkt våldskapital hos de män som befinner sig i miljöerna. Polisen har tidigare rapporterat om att släktbaserade kriminella nätverk arrangerar äktenskap för att stärka sina positioner. Detta är ett tydligt exempel på när hederskultur överlappar med gängkriminalitet.
Hur ska samhället motverka detta? I Stadsledningskontorets rapport efterfrågas ett fungerande välfärdssystem och ett starkt civilsamhälle. Det är helt i linje med vad som varit samtidens svar på dessa komplexa och allvarliga problem som letat sig fram i samhället. Sociala insatser, arbetsmarknadsåtgärder, samverkan mellan relevanta myndigheter, stöd från civilsamhället och ökade resurser till skolan. Så ska hedersförtryck, eller gängkriminalitet, eller religiös extremism, bekämpas.
Det är inte fel. Utgångspunkten är vad kommuner faktiskt kan göra och påverka. Och det förebyggande arbetet är centralt för att upplösa hedersförtrycket som normsystem. Men lika viktigt är samhällets reaktion på de brott som begås med hedersmotiv. Att systematiskt inskränka en enskild persons frihet eller, i värsta fall, beröva någon livet i syfte att upprätthålla en slags inbillad familjeheder måste leda till de strängaste av påföljder.
En förövare som inte är medborgare i Sverige borde exempelvis inte få stanna kvar i landet. Förhoppningsvis blir detta snart verklighet. Förra året enades nämligen januaripartierna om att utreda skärpta regler för utvisning vid allvarliga brott, däribland hedersrelaterade sådana. Vi får hoppas att det utmynnar i något konkret.
Arbeta gärna förebyggande med samverkan mellan myndighet, utbildningsåtgärder och sociala insatser. Men ska det ge effekt måste samhället också markera hårt mot den som begår ett allvarligt hedersbrott.
