Europa hann knappt lämna den mest akuta fasen av coronapandemin bakom sig innan kontinenten kastades in i en ny kris av världshistoriska proportioner: Rysslands invasion av Ukraina. Dagen efter invasionen den 24 februari presenterade Coronakommissionen sin slutrapport – en nyhet som naturligt nog inte fick den uppmärksamhet den förtjänade. Men frågan om svensk krishantering och beredskap berör alla kriser.
Krig, epidemier och naturkatastrofer har det gemensamt att de till sin natur är ovanliga, ofta oförutsebara händelser. Samtidigt måste vi räkna med att de drabbar oss med jämna mellanrum – direkt eller indirekt. Effekterna av varje kris ser olika ut, behovet av insatser likaså, men det behövs likväl en generell beredskap.
Naturligtvis är det olika sorters expertis som behövs beroende på krisens orsaker: militära hot, cyberattacker, radioaktiva läckor, nya virus, finanskrascher eller stora flyktingströmmar. Men krishanteringsförmåga kan inte reduceras till specialistkunskap. Det är i hög grad också en generell kompetens som berör organisation och styrning hos den svenska staten. I slutänden handlar det om förmågan till politiskt ledarskap i skarpt läge.
Under måndagen diskuterade professor Shirin Ahlbäck Öberg, som ingick i Coronakommissionen, dess slutsatser på ett seminarium på statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet .
Kommissionen är i huvudsak positiv till den svenska coronahanteringen. Sverige drabbades betydligt mindre av de negativa bieffekter som kraftigare nedstängningar av samhället inneburit i andra länder – exempelvis i form av psykisk ohälsa, förlorade skolår för barnen, ekonomisk nedgång och inskränkningar av medborgerliga rättigheter.
Men kommissionen riktar även kritik på några centrala punkter. Inledningsvis var den svenska regeringen senfärdig med att införa adekvata smittskyddsåtgärder. Det främsta skälet till det var att regeringen allt för snävt förlitade sig på expertisen. Man utgick från att det fanns entydiga vetenskapliga svar trots de starka inslagen av okända variabler och hotets samhällsövergripande karaktär. Folkhälsomyndigheten (FHM) fick i praktiken överta viktiga delar av den politiskt beslutande funktionen trots att myndigheten formellt är underställd regeringen.
Kommissionen menar att strävan efter träffsäkerhet, det vill säga tanken att åtgärder måste vara baserade på vetenskaplig evidens, inte nödvändigtvis är lämplig i en krissituation där man i stället kan behöva utgå från ”försiktighetsprincipen” – det vill säga att man tar det säkra före det osäkra. Försiktighetsprincipen innebär här snarast mer handlingskraft. För priset för att invänta säkra svar kan bli för högt.
Ett exempel på hur evidensspåret ledde fel är hur Folkhälsomyndigheten var ovillig att kräva karantän av sportlovsresenärer från Italien och Österrike – som var de som förde in smittan till Sverige. FHM ansåg sig inte ha bevis för att det skulle hjälpa att försöka stoppa spridningen på det sättet. Man tog inte det säkra före det osäkra. Det är fortfarande omdiskuterat om detsamma kan sägas om munskydden. Kommissionens kritik bygger på antagandet att det är lättare att kalkylera priset för att ”ta i för mycket” än priset för att ”ta i för litet”, det vill säga att passivitet innebär en större risk (så är ofta men inte alltid fallet).
Coronakommissionen framhåller också att bristen på förberedelser och samordning mellan regioner, kommuner och stat i inledningsskedet fördyrade och försenade insatserna. Regionerna saknade lagerhållning för skyddsutrustning. Kommunerna saknade rutiner, kunskaper och resurser för att motverka att smitta kom in på äldreboenden. Ingen politisk instans tog det övergripande ansvaret i inledningsskedet. Först hösten 2020 började regeringen på allvar fatta beslut fristående från FHM utifrån mer övergripande riskbedömningar.
Kommissionens främsta slutsats är att Sverige måste ha en bättre krisberedskap på central nivå – det vill säga i Regeringskansliet.
De ansvariga politikerna kan inte utgå från samma beslutsordning som under normala omständigheter, utan måste vara beredda att ta initiativet. Man pekar på att i finanspolitiken gjorde man just det när coronan slog till. Ingen inväntade exempelvis evidens på att omfattande företagsstöd var träffsäkra.
Medicinska frågor kan förstås te sig mer tekniska än ekonomiska, men i grunden går det aldrig att komma ifrån behovet av att göra politiska avvägningar när man ska besluta om stora samhällsövergripande insatser. Idén om den allvetande experten är en myt, även om den förstås kan vara bekväm att luta sig emot – och rentav fylla en politisk-psykologisk funktion. I kristider krävs det dock att vi har förtroende för den politiska ledningen som sådan. I längden kan inte en expert – i detta fall personifierad av statsepidemiologen Anders Tegnell – överta den rollen, i synnerhet som det i verkligheten alltid råder oenighet bland experterna ju mer komplex en fråga är. Ansvarsutkrävandet blir också oklart vid expertstyre.
Svensk politik förlitar sig i väldigt hög grad på rutiner och institutioner. Under normala omständigheter är det i huvudsak bra. Men i kristider kan en stark ledare som en Winston Churchill eller en Volodomyr Zelenskyj spela en avgörande roll för undvika panik eller defaitism. Att Magdalena Andersson vid tillträdet som statsminister flyttade tillbaka krishanteringskansliet där det hör hemma – i statsrådsberedningen närmast statsministern – är förstås välkommet och linje med kommissionens rekommendationer.
För det är rimligt att regeringen har egen sakkunskap som kan värdera experternas förslag. I slutänden går det dock inte att planera fram de egenskaper som behövs i skarpt läge. Ett samhälle som inte producerar starka ledare i normala tider kan ha svårt att få fram dem i exceptionella tider. Det handlar i grunden om vilka karaktärsdrag som belönas av systemet. Inte ens världens mest effektiva byråkrati eller mest excellenta expertis kan ersätta behovet av bildning, erfarenhet och omdöme hos landets ledande makthavare.
