Statsvetaren Björn Östbring i Lund skriver på en bok om liberal nationalism och via nätplattformen Substack (bjornostbring.substack.com) publicerar han läsvärda reflexioner utifrån sitt arbete. För några dagar sedan gav han ett inlägg den lika förtvivlade som välmotiverade rubriken: ”Varför är Sverige så senfärdigt?”.
Den utlösande faktorn var att regeringen föreslagit tillträdesförbud för personer som uppför sig aggressivt och störande på badhus och bibliotek. Problemet med bråk, hot och svinerier i sådana miljöer uppmärksammades redan för flera år sedan, inte minst av journalisten och juristen Paulina Neuding. Men förslag att porta dem som missköter sig grovt avfärdades då som känslokalla och onödiga och till och med som uttryck för främlingsfientlighet. Nu är de socialdemokratisk politik.
Östbring skriver: ”Varför måste det vara så här i fråga efter fråga? Varför måste problem avfärdas och samhällsdebattörer utmålas som suspekta eller värre, ända tills problemen blir så stora att ingen längre kan förneka dem?”
Bra fråga. Hur mycket elände och hur stora kostnader hade inte kunnat undvikas ifall de ansvariga hade avstått från att bagatellisera och misstänkliggöra kritiken beträffande hedersvåldet, svindlerierna med assistansersättning, klanbrottsligheten, straffrabatterna?
Och även i frågor där tillnyktring skett går det ofta rasande långsamt med förändringarna. Elförsörjningen och gränskontrollerna är uppenbara exempel, ämneskunskaperna i skolan likaså.
Fast för dagen tänker jag särskilt på försvaret. Nästan tio år efter kriget i Georgien samlade sig Försvarsberedningen till beskedet att det inte går att utesluta ett väpnat angrepp mot Sverige och genom försvarsbeslutet 2020 får Försvarsmakten märkbart förstärkta resurser. Värnplikten har återinförts och några gamla regementen väckts till liv. Kungen har till och med fått inviga ett regemente (K4 i Arvidsjaur) som hade hunnit läggas ned sedan han invigde det förra gången. Det finns långa inköpslistor på ny materiel.
Gott så. Men sammantaget går ändå upprustningen förfärande sakta. Politiker och försvarsledning räknar lugnt med att den nya krigsorganisationen ska vara på plats först vid slutet av detta decennium.
Men, som Robert Dalsjö, överingenjör vid FOI, skriver hos Kungl. Krigsvetenskapsakademien (2/11): ”det är nu som det är farligt”. Varken Krim eller ryska påsken (när Ryssland aktivt övade angrepp på Sverige 2013) hände i framtiden. Det är inte om åtta år utan i dag som stora ryska styrkor samlas vid ukrainska gränsen och Ryssland kommer med hotfulla utspel om att Baltikum ska lämnas i sticket av övriga Nato och att försvarsalliansen inte ska få öva tillsammans med Sverige och Finland. Det är nu som ett aggressivt initiativ eller olyckligt misstag kan sätta i gång en händelsekedja med fatala konsekvenser.
Försvarsberedningens ord om angreppet som inte går att utesluta har blivit allmänt accepterade. I teorin. I praktiken utgår man från att de inte rimligen kan gälla förrän vi har kommit i kapp – så där runt 2030. Angripa dessförinnan, så jävliga kan de väl inte vara?
De politiska modena kommer och går. Senfärdigheten består.
