Folk kan i svenska språket betyda människor i allmänhet – som folk är mest, vanligt folk – och så kan det syfta på ett kollektiv – det svenska folket. Vad det sistnämnda egentligen betyder har, likt en glödande sten, legat under ytan i den svenska invandringsdebatten de senaste decennierna.
Det är ingen överdrift att säga att det under en period närmast var tabu att tala om ett ”svenskt folk”. För bara tio år sedan var det en vanlig hållning bland ledande svenska politiker att ”svensk” var en rent juridisk term. Svensk var den som hade svenskt medborgarskap. Att tala om svenska folket i någon annan betydelse var direkt suspekt, liksom begrepp som ”den svenska nationen” eller ”svensk kultur”. Språktest på nya medborgare sågs exempelvis som något främlingsfientligt.
Dåvarande centerledaren Annie Lööf menade i en SVT-intervju 2011 att Sverige genom arbetskraftsinvandring skulle kunna ha 40 miljoner invånare och vände sig starkt emot att vi som bor här i dag skulle ha någon särskild rätt till landet.
Det fanns som sagt inga svenskar, bara svenska medborgare.
Miljöpartiets språkrör, Åsa Romson, hävdade vid samma tid i en riksdagsdebatt att alla hon mötte på tunnelbanan i Stockholm var svenskar. Fredrik Reinfeldt (M), sade strax efter att han avgått som statsminister 2014 att fler borde ”flyga över Sveriges landsbygd” för att se hur oändligt med plats det finns för nya invånare.
För dessa politiker fanns bara utbytbar arbetskraft och så ett överflöd av mark. Två ekonomiska resurser som borde totas ihop bättre. Sverige och svenskar gick däremot inte att sätta något mätbart värde på.
Oförmågan att inse att människor också är kulturvarelser kan kanske bäst förklaras med att fisken inte uppfattar vattnet förrän det försvinner. Det svenska etablissemanget har levt i en monokultur där man vare sig behövt konfronterats med mångkulturens avigsidor eller behövt bekymra sig över den egna identiteten.
Men det är samtidigt inte hela förklaringen. Den historiska erfarenheten av andra världskriget, och hur man tolkat den genom decennierna, har haft en avgörande betydelse för vad som får sägas och tänkas. Den som studerar tyska gör klokt i att inte direktöversätta folk med Volk. Begreppet är komprometterat eftersom det användes flitigt av de tyska nazisterna för att skilja ut de som inte tillhörde det egna folket. Ett utskiljande som slutade med fördrivning och massdöd.
Direkt efter kriget var det dock ingen som kom på tanken att skåpa ut all nationalism som nazism. Franska, norska och holländska motståndsmän hade trots allt kämpat emot de tyska nazisterna och för den egna nationen – med livet som insats. Nationalstaten Israel grundades 1948 med det uttalade syftet att ge världens judar en trygg hamn och förhindra en återupprepning av nazisternas folkmord.
Med 1960-talets vänstervåg kom dock ett mer radikalt ifrågasättande av nationalismen. Nationalism blev detsamma som ”fascism”. Att skända flaggan blev högsta moral. Den egna alltså. Tredje världens befrielserörelser hade närmast carte blanche att använda sig av nationella symboler och hävda ”ursprungsfolkets” rätt till det egna territoriet. De vita inkräktarna skulle kastas ut, även om de såsom i Algeriet bott där i många generationer.
En liknande syn går igen i synen på dagens Israel, som av kritikerna längst ut på vänsterkanten ses som ett kolonialt projekt. Det är ett resonemang som tar sin utgångspunkt i det faktum att Palestina-araberna var i stark majoritet på det omstridda territoriet för hundra år sedan. Det som annars stämplas som "Blod och jord"-tänkande blir legitimt bara det kan sättas in i ett sammanhang av över- och underordning, en ordning som dock tenderar att bli ganska godtycklig.
Så hur ska vi ha det med nationalismen? Ett flertal ministrar på den yttersta högerkanten i Israels regering har de senaste dagarna förordat en politik för ”frivillig utvandring” av invånarna på Gazaremsan (Times of Israel 1/1). Efter det senaste kriget kommer framtidsmöjligheterna för invånarna där att vara allt annat än ljusa. 85 procent av befolkningen har tvingats lämna sina hem. Infrastrukturen är allvarligt skadad. Ekonomin slagen i spillror.
En ung palestinsk familj skulle kunna ha ett betydligt bättre liv utomlands. Därför föreslår en minister att Israel underlättar sådan emigration, genom avtal med mottagarländer och kanske ekonomiskt bistånd till utvandrarna. Det är inte officiell regeringspolitik, men tanken har vunnit mark i takt med att allt färre ser någon hållbar politisk lösning på konflikten. Man gör helt enkelt frågan till ett individuellt val med hjälp av piska och morot.
Premisserna för de israeliska högerministrarnas resonemang är faktiskt desamma som för Annie Lööf och Fredrik Reinfeldt. Individer och land. Utbytbara produktionsfaktorer. Palestinierna skulle göra större nytta för sig själva och andra någon annanstans. Ur ett rent materiellt, ekonomiskt perspektiv är det troligen helt sant. Faktum är att det är svårt att se en framtid för Gaza. Men så var det där med kultur, rötter och identitet.
Anledningen till att resonemanget skaver är inte bara att emigrationen kan ses som mer eller mindre framtvingad, det gäller faktiskt för väldigt mycket emigration. Vi reagerar med magkänslan mot tanken på att skingra ett folk, vilket indirekt hotar upplösa de enskilda medlemmarnas kultur och identitet.
Detta tema går igen i höstens storfilm, ”Killers of the Flower Moon”, i regi av Martin Scorsese. Där berättas historien om Osage-indianerna i USA. Tack vare att man upptäckte olja på deras reservat – som de som ursprungsbefolkning tidigare tilldelats efter att ha blivit fördrivna av de vita – blev osagerna ofantligt rika på 1920-talet. Deras rätt till oljepengar utnyttjades dock skamlöst av grannar, kriminella och bedragare som bland annat gifte in sig i deras familjer. Det gick så långt att minst ett 60-tal osager mördades av ingifta vita familjemedlemmar för att komma över arv. Som ett led i att få stopp på detta instiftade den federala regeringen 1925 ett förbud för vita att ärva oljerättigheter från osager.
Filmen sätter inte bara fingret på mänsklig girighet och maktmissbruk. Den visar på konflikten mellan att bevara en kollektiv identitet och den moderna individualismen – med dess rätt att träffa fria ekonomiska val, inklusive äktenskap och arv. För minoritetsgrupper blir denna konflikt extra tydlig. I ett mångkulturellt samhälle, där en enskild grupp inte kan sätta sin prägel på hela samhället, gäller dock konflikten mer eller mindre för alla.
Den svenska debatten präglas fortfarande av oförmågan, för att inte säga oviljan, att hantera begrepp som nation, kultur eller folk. Vi har varit ett mångkulturellt land under en allt för kort tid. Den som aldrig behövt möta ”den andre” kan blunda för sin egen särart och hänge sig åt teoretiska resonemang. För nyliberaler finns bara individer och mark. För den teoretiskt skolade vänstern handlar allt om över- och underordnade – där de sistnämnda har all rätt till en kollektiv identitet och de förstnämnda saknar den helt.
Det är bekväma ideologiska perspektiv, men de är allt för enkla och räcker inte till för den som vill förstå mänskliga samhällen.
Det gör förvisso inte den benhårda nationalismen heller. Även den fördunklar. I sina sämsta former ger den bara upphov till inskränkt gruppegoism, fientlighet utåt och konformism inåt – ett problem den delar med dagens identitetspolitik. Men att helt förkasta kollektiva identiteter är lika dumt som att blunda för behovet av förändring, individuell frihet och tolerans inom ramen för det kollektiva. Människan är till sin natur både en kollektiv och en individuell varelse. Gruppidentiteter måste få förändras och kunna uppta nya medlemmar, men det måste ske i en naturlig och lagom takt.
Vi lever i en tid där få blir nöjda över ett sådant ljummet svar. Det ger inte den känsla av kontroll som tvärsäkerheten låtsas när den skanderar antingen eller. Antingen en värld av unika individer med rätt att helt designa sin identitet efter eget huvud utan hänsyn till omgivningen – eller slogans om ordning och det egna folket framför allt.
Bägge dessa ensidiga perspektiv tenderar landa i att det mesta som är dåligt är ”de andras” fel. Då finns heller inget behov av att rannsaka sig själv.
Men många av dagens konflikter som är kopplade till just kollektiva identiteter kräver både politisk och personlig mognad för att inte förvärras. Utmaningen är att försöka förena perspektiven, trots att de skär sig. Inse att människan behöver både individuell frihet och kollektiv trygghet, inklusive emotionell sådan.
Detta dubbelseende är inte något uttryck för slapphet i tanken. Tvärtom. Att lära sig leva med komplexitet, osäkerhet och ambivalens och ändå kunna ta ställning och fatta beslut är svårt. Men det är något som varje vuxen människa ändå till sist tvingas hantera om hon inte vill lura sig själv eller sina anhängare.
