Liberalismen har gjort oss ensamma. Det anser Joel Halldorf, docent i kyrkohistoria och kulturskribent. På Expressens kultursida skriver han att individualismen har nått vägs ände (3/10). Strävan efter att vara en oberoende individ, helt utan behov av delaktighet i något större, skapar självupptagna och ensamma människor.
Den moderna liberalismen är nästan människofientlig, tycks Halldorf hävda. Kapitalismen och tekniken har gett oss välstånd och underlättar vardagen. Men det räcker inte. Människor behöver en högre mening med livet än nätshopping. I stället för dagens smått narcissistiska liberalism förespråkar Halldorf vad han kallar för ”relationell liberalism”, som erkänner att människor har ett större behov än att konsumera, och som värnar gemenskaper snarare än motarbetar dem.
Det är inte svårt att hålla med Halldorf. Det är viktigare med riktiga vänner än med många följare på sociala medier. Och visst lever vi i en selfie-tid som är självfixerad och narcissistisk.
Men är det verkligen liberalismens fel?
Problemet med Halldorfs kritik är att han definierar liberalismen för brett. Allt som är dåligt skylls på den här politiska ideologin. Men det är lite orättvist.
Halldorf jämför kristendom och liberalism och menar att de, trots gemensamma rötter, är två olika läror. Och så är det ju. Det ena är en politisk ideologi, det andra är en religion. Därför blir det vanskligt att jämföra dem. Just hopblandningen av politik och det som ger livet mening, som exempelvis religion, är kanske det centrala problemet här.
Halldorf har rätt i att individualismen, som är en central del av liberalismen, kan orsaka olycka. I alla fall om den blir för extrem. I dag handlar självförverkligande till stor del om att konsumera, inte att producera. De moderna idolerna är inte främst artister och idrottsstjärnor, utan så kallade influencers: Unga kvinnor och en och annan man med stora följarskaror som tjänar pengar på att visa upp produkter genom betalt samarbete med företag. Många har andra sysslor också, men det som syns är konsumtionen.
Självklart är det inte fel att bry sig om smink och hårprodukter – kritiken mot dessa unga kvinnor blir ofta misogyn – men det udda är att det centrala handlar om att visa upp vad man har köpt, inte något man har skapat.
Till och med feminismen, som ska vara bra för kvinnor, mynnar ofta ut i narcissistisk ytlighet, exempelvis genom mens- och kroppsaktivism. Allt kretsar kring det egna utseendet. Eller ta det vanligt förekommande slagordet ”dumpa din kille” – visst, om han är dum, men som allmänt råd för att bli lycklig?
Precis som Håkan Boström skrev på denna sida i torsdags lever vi i ett slit-och-slängsamhälle (3/10). I dag finns en uppsjö av butiker som säljer saker som liksom bara är… saker. Krimskrams till hutlösa priser som ingen egentligen behöver. Kalla något för ”design” och det kommer att sälja ändå. Livsstilsbloggen är den moderna bibeln. Men att försöka hitta livets mening i vad man äter, dricker och har på sig är nog lönlöst.
Är all denna ytliga konsumism och självcentrering verkligen liberalismens fel? Kanske är den delansvarig. Visst finns det strömningar inom den moderna liberalismen som vill ”befria” människor från de gemenskaper de själva (förhoppningsvis) har valt, som kärleksrelationer.
Att liberala politiker anser att det är deras uppgift att gå in och bestämma över vem som ska vara föräldraledig och när, för att kvinnor då tvingas jobba ännu mer, är absurt. Att tjäna så mycket pengar som möjligt är nog inte varje kvinnas dröm, och inte varje mans heller för den delen.
Det centrala problemet här är ändå inte liberalism som politisk ideologi, utan att gränsen mellan politik och livet i övrigt har suddats ut. Att använda sig av politik som meningsskapande rättesnöre i livet blir sällan bra, och det oavsett om det handlar om liberalism, socialism eller klimataktivism. Ta bara de så kallade dubbelmaoisterna i slutet av 1960-talet: sekten som praktiserade hardcorekommunism i privatlivet genom att i praktiken upplösa konceptet om mitt och ditt. Inte ens barnen ansågs tillhöra föräldrarna, utan kollektivet. Det var nog inte så kul.
Det verkar som att vi är på jakt efter mening, i någon form av existentiell bemärkelse. Hur ska vi hitta den? ”Det kan tyckas som en liten sak, men då skulle politiken arbeta i linje med, och inte på tvärs mot, människans djupaste längtan – och det kan få stora konsekvenser”, skriver Joel Halldorf. Skulle det fungera? Att politiken inte aktivt förstör eller försvårar för människor att själva söka gemenskap är så klart önskvärt. Men statliga utredningar för mer meningsfulla liv verkar orimligt.
När de traditionella källorna till meningsskapande och etik, som kyrkan och andra delar av civilsamhället, tappar i trendighet måste tomrummet fyllas med något. Ofta blir det politik. Det är dåligt. Men lösningen kan knappast vara att driva en politik för att motverka politikens dominans över livets alla sfärer.
