Psykiatri är den gren inom medicinen som behandlar sjukdom och ohälsa i psyket, det vill säga våra tankar, känslor och beteenden. Förhållandet till både samhälle och övrig sjukvård har varierat genom århundradena, allt beroende på rådande ideologi och samhällsklimat.
Acceptansen och förståelsen för psykisk sjukdom har under de senaste trettiofem åren förändrats avsevärt – från Freud till evidens. Om ytterligare trettiofem år har avgörande utveckling skett, inte minst beträffande individualiserad diagnostik och behandling.
Året är nu 2050: Med fördjupad förståelse kring uppkomsten av psykisk sjukdom görs numera utredning och behandling med mer förutsägbara utfall – till skillnad från gårdagens mer slumpartade. En ökad bredd av medicinska, psykologiska och andra behandlingsmetoder i hjärnan står till buds – och används rutinmässigt på ett differentierat vis.
Betydelsen av samverkan mellan psyke och levnadsförhållanden är uppenbar, varför förebyggande insatser, redan från tidiga år, numera är en självklarhet. Arbete och sysselsättning erbjuds alla medborgare, som därmed upplever tillhörighet och mening i tillvaron. Tack vare tidigare politiska insatser är tillgång och riskbruk av både alkohol och droger ett minne blott, vilket har lett till minskat lidande av ångest, depressivitet och självmord.
Den psykiatriska forskningen gör fortsatta framsteg. Numera tilldelas forskning kring psykisk sjukdom lika stor andel av forskningsmedel som andra folksjukdomar. Nobelpriset för några år sedan var kanske en följd av detta? Att allt färre människor numera behöver lida av långsamt fortskridande degenerativ hjärnsjukdom är en sann glädje – för både drabbade och anhöriga.
Den psykiatriska heldygnsvården är inte längre överbelastad. Rimliga vårdtider erbjuds alla som behöver den och tillgången till vård är jämlikt fördelad över landet. Heldygnsvård och mottagningar samverkar, vilket skapar kontinuitet och trygghet för patienten. Det är en och samma psykiatriska organisation som följer personen från akutbehandling till längre tids rehabilitering.
Samarbete mellan psykiatri, arbetsförmedlande och sociala enheter är väl fungerande och en naturlig del i rehabiliteringsprocessen.
Samverkan mellan patient och vårdgivare sker på individens villkor. Den person som drabbats av psykisk sjukdom är delaktig i sin behandling och rehabilitering, allt efter sina förutsättningar. Det ingår i psykiatrins uppdrag att kartlägga resurser och behov på individnivå. Tack vare kunskapsutvecklingen är det möjligt att utgå från individen, i stället för att skapa standardiserade lösningar.
Återfallsfrekvens i brott efter rättspsykiatrisk vård är sällsynt. Tack vare förbättrad diagnostik och nya individualiserade behandlingsmodeller är det i dag lättare att förutsäga risk för våldsamt beteende.
En del av förbättringarna inom den psykiatriska vården beror på att så många söker sig hit för att arbeta. Psykiater är numera den mest populära specialistgrenen bland unga läkare, som också lockas till vårdenheter i svenska avfolkningsbygder. Vårdenheter är numera konstruerade efter patienternas behov och tar hänsyn till både estetik och praktik. Gårdagens modell med psykiatri skild från annan sjukvård känns främmande.
Psykisk sjukdom uppfattas lika naturlig som annan sjukdom, vilket inte minst märks i förståelse på arbetsmarknaden. Gårdagens stigmatiserande förhållningssätt känns avlägset, såväl avseende diagnoser som behandlingsmetoder. Att söka hjälp för psykiska besvär är en självklarhet för båda könen. Läkare i hela sjukvården ser och beaktar psykiatriska perspektiv, vilket har förändrat behandlingsupplägg inom alla sjukvårdande discipliner.
Glädjande nog är självmord numera sällsynt, eftersom psykisk ohälsa tidigt uppmärksammas, både i sjukvården och i övriga samhället. För att uppnå denna vision krävs ett fortsatt arbete med attitydförändringar i samhället, bland såväl medborgare som beslutsfattare.