I september 2021 samlades Hamas ledning, den islamistiska organisation som sedan 17 år tillbaka styr Gaza, på ett hotell i Gaza city för en konferens. Rubriken för sammankomsten var ”Löftet om framtiden”. Syftet var att dra upp en plan för vad ett framtida fritt Palestina egentligen skulle innebära. Hur skulle man nå dit? Hur hantera alla praktikaliteter efteråt?
Svaren kablades efter konferensen ut i ett pressmeddelande. Först och främst var själva förutsättningen för den palestinska friheten ett avskaffande av Israel. Därför hade man diskuterat på konferensen vad man skulle göra med arvegodset efter det landet, både dess befolkning, internationella avtal och institutioner.
Några viktiga slutsatser från Hamaskonferensen var exempelvis att judar definierade som soldater, utan pardon skulle avrättas. De israeler som inte skulle avrättas eller ställas inför rätta skulle tvingas lämna landet, så länge de inte hade specifika kunskaper inom exempelvis medicin och teknik, då skulle de tvärtom förhindras att lämna en framtida palestinsk stat.
Samtliga tillgångar i form av exempelvis fastigheter och industrianläggningar skulle konfiskeras. Hamasledaren Yahya Sinwar tillade att man redan hade ett register över allt. Han påtalade att ”Vi har inget val, vi måste göra oss redo att administrera dem”.
Så ser ett Fritt Palestina ut om man frågar det i Gaza folkvalda ledarskapet.
När Hamas den sjunde oktober stormade över gränsen var det inte bara för att stöka till det i Israel – vilket varit följden av de oregelbundna raketattackerna sedan 2007. Hamas förväntade sig något större - nämligen att Hizbollah i Libanon och Iran, i betydligt större utsträckning än vad som blev fallet, skulle ansluta sig till Al-Aqsafloden, som anfallet kallades. Målet var, och har hela tiden varit, för Hamas att avsluta den israeliska statsbildningen och fullkomligt ersätta den med en palestinsk stat styrd av Hamas.
Det är detta som är andemeningen med ”From the river to the sea, Palestina will be free”-ramsan. Men sannolikt förstår få av dem som skanderar dessa ord i Sverige vad de verkligen innebär. De är nämligen knappast bekanta med slutsatserna från ”Löftet om framtiden”-konferensen.
Även om Hamas stora drömmar från konferensen 2021 inte ser ut att förverkligas har man, kanske utan att insett det själva, vunnit det pågående kriget på ett helt annat sätt.
Benjamin Netanyahu, välkänd för att alltid förhala viktiga politiska beslut, har helt undvikit att komma med någon plan för hur han vill hantera Gaza efter kriget. Ska Israel ockupera området som man gjorde tills 2005, med följd att man får hundraprocentigt ansvar för befolkningen där? Ska man återgå till status quo, det vill säga som innan, med följd att Hamas återkommer till sin forna styrka tids nog? Ingen vet. Oklarheten är en seger för Hamas som i Netanyahus ambivalens finner en garanti för fortsatt maktinnehav, även om det sker i ruinerna av Gaza.
Att Norge, Irland och Spanien erkänner Palestina som stat, vilket skedde tidigare i veckan, är förstås också en seger för Hamas. Trots en massaker mot den israeliska civilbefolkningen, vägran att släppa fler gisslan eller lägga ned vapen så belönas Hamas för sin aggression. Nu är det knappast så att Norges, Irlands eller Spaniens regeringar stödjer Hamas, de stödjer ju ”palestinskt oberoende”. Men vad det betyder i realiteten är de, liksom studenterna som demonstrerar mot Israel, okunniga om.
För vad betyder de orden egentligen? Det innebär ett land där Hamas styr då det är den grupp som har överväldigande stöd i Gaza. I Västbanken hade Hamas styrt idag (de får 59% i den senaste mätningen) om det inte vore för att det korrupta Fatah – med stöd från Israel – bibehåller makten över territoriet. Så alla de där palestinska flaggorna och solidaritetshandlingarna man ser överallt, utgör ett stöd för Hamas i praktiken eftersom det är den organisation som är palestiniernas överlägset mest populära val av ledarskap.
De arabiska grannländerna har också den senaste tiden levererat en seger till Hamas, vilket knappast var deras plan. Den egyptiska militärjuntans främsta fiende är Muslimska brödraskapet, som vann det senaste någorlunda fria presidentvalet i landet 2012. Hamas är knutet till Muslimska brödraskapet vilket förklarar varför Egypten hållit landgränsen mot Gaza stängd och vägrat släppa in gazabor med koppling till islamistorganisationen. Juntan hoppas förstås att Hamas ska förstöras av Israel.
Men Egypten, tillsammans med likasinnade länder som Jordanien och Saudiarabien, har inte heller de någon plan för Gaza eller palestinierna efter kriget. De hade annars samfällt kunna föreslå fredsbevarande trupp, en arabisk Marshallplan för palestinierna och en långsiktig plan för fred och säkerhet. De har resurserna, den militära och politiska kapaciteten att ställa en sådan lösning på fötter. En sådan plan hade Israel inte kunnat neka till. I synnerhet inte efter att Abraham-avtalen tecknades som innebar en normalisering av de diplomatiska förbindelserna mellan flera arabländer och Israel.
Men Jordanien och Egypten har under kriget varit påfallande kallsinniga gentemot palestinierna. Egypten har, trots att landet har en gräns mot Gaza, inte varit till stor humanitär hjälp och den jordanske kungen kunde inte tänka sig att ta emot en enda palestinsk flykting.
Avsaknaden av handlingskraft från de arabiska grannstaterna levererar i praktiken en seger till Hamas och indirekt till Iran. För Hamas spelar det ingen roll att Gaza ligger i ruiner och att tusentals palestinska civila har dött i det halvårslånga kriget – det är en stor seger för organisationen att dess massaker den sjunde oktober har belönats med ambivalens från arabvärlden, ett för Israel impopulärt krig och stöd från Västvärldens aningslösa aktivister.
Det spelade ingen som helst roll att Hamas livesände bilder på misshandlade, våldtagna och skräckslagna gisslan den sjunde oktober. Eller att Hamas medvetet gått in för att öka antalet döda i den egna civilbefolkningen. Sju månader senare vill chefsåklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag väcka åtal mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu.
Hamas fick inte Israel på knä men omvärlden har ändå gett dem segern. Signalen som detta skickar är att terrordåd fungerar alldeles utmärkt som politiskt påtryckningsmedel, så länge du kan se till att framstå som offret i sammanhanget.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
