Värmerekord i London, extremvärme på väg till Sverige, galopperande prisökningar och risk för brist på både energi och spannmål till följd av Rysslands invasion av Ukraina. Lägg till det coronaviruset som fortsätter att mutera och tvinga fram nya massvaccineringar, och eventuellt kommande restriktioner för hur vi kan röra oss.
Det finns till synes många skäl att bli pessimist i dessa dagar. Men att bara tänka det värsta är sällan konstruktivt. Klimatomställningen kan exempelvis bara lösas med förnuftiga åtgärder: rätt sorts regleringar, teknikutveckling och ekonomiska drivkrafter för hållbar konsumtion och produktion. Domedagsprofetior riskerar bara göra människor apatiska.
Det finns även hot som inte uppmärksammas särskilt mycket. Forskare varnade häromdagen på DN Debatt (16/7) för att vi står inför ett allvarligt hot om global befolkningsökning. Världens befolkning förväntas passera åtta miljarder senare i år. Bara under årets första sex månader har den ökat med cirka 40 miljoner människor netto. Om åttio år kan vi vara 11 miljarder, enligt FN:s beräkningar. Det skulle innebära ytterligare 3 miljarder människor som sliter på naturresurserna och ger grogrund åt nya pandemier. Nästan hela befolkningsökningen förväntas ske i fattiga länder i Afrika söder om Sahara. Det är detta forskarna varnar för. Risken för nya pandemier är som störst när människor lever tätt, under fattiga och ohygieniska förhållanden och ofta kommer i närkontakt med djur för sin överlevnad.
Det finns anledning att ta varningen på allvar. Befolkningsfrågan diskuteras inte på långt när lika mycket som de andra globala hoten i dag. Kanske för att liknande varningar på 1970-talet slog slint. Men bara för att teknikutvecklingen inom jordbruket lyckades lösa de problemen, är det inte säkert att det lyckas igen. Det vore ett logiskt felslut.
Framför allt måste varje utmaning tas på allvar om den ska kunna besvaras. En befolkningsökning på 2,5 miljarder enbart i Afrika kommer att skapa ett tryck på våra gemensamma naturresurser. Växt- och djurarter hotas. Det kommer även att förvärra klimatkrisen påtagligt om vi utgår från att dessa människor får en höjd levnadsstandard – alternativet att de skulle leva i misär och undernäring skapar minst lika stora globala problem i form av konflikter, migration och sjukdomar. Det är helt enkelt inte ett hållbart scenario med en så kraftig befolkningsökning och forskarna har rätt i att politiken måste prioritera familjeplanering, stärka kvinnors rättigheter och spridandet av preventivmedel.
De närmaste decennierna är befolkningsexplosionen rentav ett större hot mot Afrika än klimatkrisen och de två riskerar förstås att förstärka varandra. I förlängningen slår Afrikas problem ofrånkomligen även över på Europa.
Att hålla huvudet kallt i en tid av starka hotbilder handlar dels om att vara lösningsorienterad, men också om att kunna sortera olika hot och hur de hänger samman. Känslor, i form av tabun, ödesbunden optimism eller pessimism, kommer däremot bara försvåra situationen.
