Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Bawar Ismail: Hallå Facebook, här är jag

Det är svårt att få upprättelse när internetjätten stänger ned ditt konto. Är det rimligt?
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Gruppsamtal med tjocka släkten, after work över Skype, chattgrupper med vänner och långa Zoom-seminarier. Coronaviruset har gjort sociala medier sociala igen.

Det gäller inte minst Facebook. Med över 2,5 miljarder användare har Facebook blivit en självklar mötesplats på nätet. Här kan boomers fortfarande möta zoomers, familj och släkt kan lätt få tag på varandra i stället för att gå via den app som är trendig för stunden. Hur mår mormor i karantänen där borta i Långbortistan? Ring på messenger! Vad gör polarna? Släng iväg ett meddelande i gruppchatten!

Men detta har Facebook förvägrat mig under epidemin. När jag surfade in på Facebook en dag i mars möttes jag av meddelandet att mitt konto stängts ned för att jag brutit mot de så kallade ”community”-reglerna.

Vad innebär det, kanske någon undrar? Faktum är att det kan innebära nästan vad som helst, från att ha gjort något brottsligt till att man skapat flera konton utöver sitt personliga. Men jag har använt Facebook som alla andra. Gillat bilder på kompisar som förlovat sig, skrivit lite om politik, skickat ut inbjudningar till födelsedagskalas.

För att överklaga beslutet måste man skicka in en bild på passet, vilket undertecknad också gjorde. Fyra månader senare är jag fortfarande utvisad från den digitala nationen Facebook och företaget har ännu inte erbjudit något konkret svar på varför kontot stängdes ned. Covid-19 har lett till att det tar längre tid att gå igenom ID, skyller Facebook det hela på. Denna techgigant har alltså på fyra månader inte lyckats skaka fram en mänsklig anställd som kan kontrollera en bild, jo tjena.

Men kontakta dem bara, då borde det lösa sig? Där har vi dock det stora problemet: Det är nästintill omöjligt att kontakta Facebook. Telefonnummer till ett call center? Glöm det. E-postadress? Finns inte. Kontakta via hemsidan? Lycka till med det utan eget konto. Höra av sig på andra plattformar? Ingen respons.

I dagsläget tycks det endast finnas tre sätt att få kontakt med Facebook för att försöka häva en avstängning. Har du tur kan ditt fall uppmärksammas globalt med ett uppslag i New York Times, kanske det mest effektiva sättet för att få klarhet i varför man blivit avstängd. Eller så hotar du med domstol för att uppmärksamma tech-giganten. Eller så kapar du en digital jobbansökan till någon tjänst på Facebook, men i stället för att bifoga ett personligt brev så berättar du om din avstängning och att du inte lyckats få kontakt med företaget.

Visst verkar det fullständigt bisarrt, men det är sant. Inte konstigt att antalet klagomål som rör avstängda Facebook-konton ökat stadigt hos USA:s federala handelskommission, enligt New York Times.

Facebooks ”rättssystem” är inte öppet och transparent. Med tanke på att företaget kommit att bli en central infrastruktur för vårt sätt att koppla sig samman med andra människor över internet är det anmärkningsvärt att det är svårt att söka upprättelse eller svar på sin plötsliga avstängning från plattformen. Att hamna utanför detta ekosystem går närmast att likna vid att Postnord eller en mobiloperatör vägrade dig tillgång till deras tjänster och dessutom undvek att svara på dina frågor när du förvirrat undrar varför.

Men det handlar inte bara om möjligheten att socialisera med andra. I praktiken har Facebook fråntagit mig en källa av minnen som sträcker sig tillbaka långt över ett decennium. Tramsiga inlägg om hur mycket jag hatade matematik i gymnasiet, suddiga bilder från gamla mobilkameror och enorma mängder chatthistorik går inte längre att nå. I flera år har jag låtit Facebook vara platsen där jag uttryckt tankar och känslor, där jag delat med mig av bilder från vardagen, där jag byggt ett nätverk bestående av släkt, vänner, bekanta och följare. Det är inte en obetydlig sak att minnen, personliga nätverk och möjligheten att hålla kontakt med människor plötsligt kan försvinna över en natt.

Att en internetjätte som Facebook kan ta ifrån människor detta utan större möjligheter för den enskilde att söka återfå sitt konto i en transparent och rättvis process blottar storföretagets enorma makt i denna digitaliserade värld. Det minsta man kan begära är att det ska kunna gå att kontakta Facebook givet deras position, utan att gå via New York Times eller jobbansökningar.

Så här är jag. Utvisad från Facebook, tvingad till att mima till Jason Derulo på Tiktok för att kunna hålla kontakten med min mormor i Långbortistan.