Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Kajsa Dovstad: Högskoleprovet en gräddfil för redan privilegierade

Högskoleprovet är orättvist och ineffektivt. Antagningssystemet behöver göras om, inte försvaras.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Höstens högskoleprov ställs in av smittskyddsskäl. Protesterna är högljudda; M, SD, KD och L kräver att det ska genomföras. Att ordna fler vakter och klassrum går om man vill, menar exempelvis Kristina Axén Ohlin (M). Kritikerna har rätt i att Universitets- och högskolerådets rapport, vilken ligger till grund för beslutet, är bristfällig. Än mer brister dock själva högskoleprovet.

Det är ett kasst urvalsinstrument, konstaterade forskare från Göteborgs universitet och högskolan Väst i SNS-rapporten “Likvärdig kunskapsbedömning i och av den svenska skolan – problem och möjligheter” 2014. Studenter som kommer in på betyg får bättre resultat och fullföljer sina studier i högre utsträckning.

Det är inte särskilt förvånande. Högskoleprovet mäter studieförmågan under en enda dag, man får skriva det hur många gånger man vill och bara den högsta poängen räknas. I gymnasiet nagelfars kunskaperna under tre år. Ett A i betyg kräver mer än A på en skrivning. Inte undra på att studenter som sökt in genom gymnasiebetyg klarar högskolan bättre.

Högre utbildning är mer likt ett maraton än ett hundrameterslopp. Man måste vara uthållig, slita på. Ändå kvalar alltså många sprinters in.

Pluggat hårt i tre år och nästan, men bara nästan, nått toppbetyg? Tyvärr, platsen gick till herr 2,0.

Visst har betygssystemet sina fel och brister. Särskilt i Sverige, där avsaknaden av centralt rättade nationella prov gör bedömningen helt upp till den enskilda läraren, vilket försämrar rättssäkerheten. Men högskoleprovet är inte heller vattentätt. I april dömdes ett trettiotal personer för avancerat fusk. Teknikutvecklingen lär knappast minska bluffmöjligheterna framöver.

Högskoleprovet instiftades 1977, som led i de tidstypiskt progressiva antagningsregler Olof Palmes socialdemokrater klubbade. Vanligt kneg var plötsligt studieförberedande. Provet skapades för att rangordna “25-fyrorna”, alltså de som var över 25 år och hade mer än fyra års arbetslivserfarenhet och nu var högskolebehöriga.

I dag ska högskoleprovet fungera som en andra chans för alla. Det är en bra tanke, men har snarare blivit till en andra gräddfil för redan privilegierade. Män med god socioekonomisk bakgrund får, i sammanhanget, sämre betyg men med högskoleprovet glider de ändå in på topputbildningar. Regelverket saknar proportioner. En tredjedel av studenterna måste antas på betyg, en tredjedel på högskoleprov. “Andra chansen” är lika stor som den första.

Systemet sänder fel signaler. Det lönar sig inte att anstränga sig i gymnasiet, läsa läxorna och hänga med på lektionerna. Luthersk arbetsmoral blir ingenting värt. Arbetslinjen suddas ut.

Högskoleprovet saknar motsvarighet i de flesta länder. Visserligen används ofta kunskapsprov utomlands, men det är något annat än ett generellt test som ger biljett till alla utbildningar. Sverige har gått sin egen väg. I stället för att försvara en gammal relik från Palmes dagar, borde borgerliga politiker och opinionsbildare ta tillfället i akt att slopa högskoleprovet. Eller åtminstone göra som Göteborgsforskarna och föreslå halverad antagningskvot. Det finns bättre sätt att ge människor en andra chans.