Det blåser högervindar bland göteborgarna. Den specialbeställda Sifo-mätning som GP publicerat visar det tydligt. När göteborgarna får frågan ”hur skulle du rösta om det vore kommunalval idag” framgår det att Moderaterna ökat sitt stöd med 3,5 procentenheter och att SD ökat sitt stöd med 3 procentenheter. Trots det behåller Demokraterna sitt starka stöd i stort sett oförändrat, och backar endast en procentenhet. Det är närmast sensationellt. En stor del av D:s väljare var ju besvikna moderater. Sammantaget får de tre partierna 46 procents stöd.
Moderaternas 18 procent (jämfört med valets 14,5) är ett mycket bra betyg. M, med Axel Josefson i spetsen, regerar en närmast omöjlig konstellation med indirekt stöd av vänsterblocket, en situation man knappast var förberedd på att hantera. Kommunstyrelsens ordförande, Axel Josefson (M), som ifrågasatts internt, lär glädjas åt siffrorna. För Göteborgsalliansen som helhet jämnas dock M:s framgångar ut av att både KD och L backar – sammantaget till och med något mer än M ökar. Det nuvarande koalitionsbygget framstår därför inte som mindre skört än tidigare.
Att Demokraterna håller ställningarna får som sagt sägas vara ett mycket bra betyg. De förlorade slaget om Västlänken och frågan är borta från dagordningen. Ändå har D lyckats fortsätta hålla sig attraktivt för en ansenlig del av göteborgarna. Det är en prestation.
SD:s ökning från 9 till 12 procent kan delvis tillskrivas ett mindre skandalomgärdat styre nu, under Fogelklou, än under förra mandatperioden. Men SD har även ökat i Stockholm så det kan också ha att göra med att partiet gör inbrytningar bland storstadsväljare generellt. Med tanke på Demokraternas starka ställning i Göteborg och SD:s relativa svårigheter i storstäder är 12 procent att se som en framgång.
Liberalernas 4 procent är förstås inget att hurra för. Partiet har närmast halverats jämfört med valet. Man bör dock komma ihåg att det även gäller för partiet på riksnivå. Kristdemokraternas nedgång från 3,3 procent till 2 lokalt avviker mer från sitt moderparti som i stort sett ligger still nationellt. KD behöver definitivt tänka över om man profilerar sig rätt lokalt. Men även Liberalerna har anledning att tänka till. Uppenbarligen gillar inte väljarna det som varit hittills. I varje fall lyckas inte L vara bättre lokalt än nationellt – och då har man skött sig uselt nationellt. Med en ny ledning i Göteborg har dock L alla möjligheter att ändra inriktning, och välja en annan profil än den Odenjung stakat ut.
Vänsterpartiets 17 procent är förstås en remarkabel siffra. Uppgången med 4,4 procent sedan valet tyder på att Feministiskt Initiativ är på väg att utraderas - kategorin "övriga partier" där F! ingår når bara upp till en procent (partiet fanns med som svarsalternativ). V och F! är i många valdistrikt som vätskan i skänklarna på ett U-rör, det vill säga kommunicerande kärl. När det ena partiet går upp går det andra ned. Det är i praktiken samma väljare. Det ändrar inte det faktum att Göteborg måste betraktas som ett av Vänsterpartiets starkaste fästen i landet. Daniel Bernmar är också en mycket skicklig taktiker och opinionsbildare. Ur de andra partiernas synvinkel skulle han behöva konkurrens i den rollen.
Troligen har V också vunnit några väljare från Socialdemokraterna. Men S håller å andra sidan ställningarna och har i så fall lyckats ersätta dessa tappade sympatisörer med andra. S går faktiskt bättre lokalt än nationellt sett till trenden.
Den här typen av enstaka lokala opinionsmätningar ska förstås tas med en nypa salt. Dels för felmarginalen. Dels för att stödet lokalt i hög grad påverkas av rikspolitiken, som de flesta väljare känner till bättre. Men något säger siffrorna ändå om vart partierna lokalt är på väg, speciellt när trenden avviker från riks.
Den stora frågan är ändå hur opinionen ska kunna översättas i möjliga konstellationer efter nästa val. Moderaterna har öppnat för SD-samarbete nationellt. I Göteborg vill M inte ens samarbeta med med Demokraterna. Dagens märkliga konstellation där Alliansen sitter i knät på Daniel Bernmar är hur som helst knappast hållbar i längden. Den förhindrar effektivt kommunledningen att utnyttja den högervind som blåser så starkt såväl i Göteborg som i landet. Till och med S har rört sig i en mer ”konservativ” riktning när M sitter bakbundna.
Bara fantasin sätter gränser för vilka nya koalitioner som kan bildas. Men det krävs att fler än Daniel Bernmar klarar att lägga politiskt pussel – och inte minst leda opinionen – för att väljarnas viljeinriktning också ska omsättas i praktisk politik.
