Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Paulina Neuding: Håll minnet levande

Gästkrönika: Paulina Neuding berättar om sin relation till den numer ökända Malmvägen i Sollentuna.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

Malmvägen var en ganska otrevlig plats redan när jag växte upp i Sollentuna på 80-talet, men jag gick ändå dit med mina kompisar. Det hände att vi knackade dörr där när vi var påskkärringar, och när vi fick idén att hänga kartonger på magen och sälja sudd och nyckelringar. Man kunde springa fritt som liten flicka då. Även på Malmvägen. Det är förstås lätt hänt att man idealiserar sina barndomsminnen. Men jag vet helt säkert att jag erbjöd sudd till försäljning på Malmvägen som barn, och att jag inte skulle vilja att något barn gjorde det i dag.

Faktum är att människor i området är rädda att låta sina barn gå ut överhuvudtaget (DN 12/7). I helgen inträffade fyra skjutningar inom loppet av två dygn i Sollentuna, bland annat på Malmvägen. Vittnen ska ha hört vad som lät som automateld och en detonation, enligt Polisen möjligen en handgranat.  Och symboliskt slående: Sollentuna kommunhus träffades av flera kulor. Nedgången på Malmvägen har pågått länge, och det är inte första gången det skjuts. Redan 2004 skrev Svenska Dagbladet om denna del av Sollentuna som en laglös förort där invandrarkillarna skipar sin egen rättvisa (6/1 2004).

Hur går en sådan utveckling ihop med bilden av att Sverige blivit tryggare? Det gör det givetvis inte. De som påstår att Sverige har blivit tryggare brukar basera det på den samlade statistiken över dödligt våld och utsattheten för brott enligt den Nationella Trygghetsundersökningen, medan man ignorerar andra viktiga mått på kriminalitet och otrygghet.

Men det finns gott om belägg för att utvecklingen är precis så alarmerande som den framstår för en vanlig tidningsläsare: Antalet utanförskapsområden gick från tre till över 180 mellan åren 1990 och 2012, enligt beräkningar av nationalekonomen Tino Sanandaji för tankesmedjan Den Nya Välfärden. Enligt Polisen är 53 områden särskilt präglade av kriminalitet. Skjutningar och granatattacker har ökat kraftigt, och situationen i Sverige beskrivs som extrem jämfört med övriga Norden. Socialstyrelsens sjukvårdsstatistik över skjutningar visar ungefär en fördubbling av antalet skjutningar mellan 2003 och 2013. Bara i Stockholm skottskadades 189 personer mellan 2010 och 2015, att jämföra med 30 i Köpenhamn (Kvartal vol. 1 2016).

Så långt statistiken. Men människor har ju dessutom minnen – oförvrängda, korrekta minnen av ett tryggare samhälle. Skulle vi ha sett utbrända bilar eller hört automateld på avstånd i Sollentuna som barn? Skulle våra föräldrar ha varit rädda att låta oss gå ut? Fredrik Reinfeldt påstod 2014 att tryggheten i Sverige växer, DN hävdade förra året på nyhetsplats att Sverige trots allt, har blivit tryggare och på ledarplats att Trygghetsskeptikerna börjar snart bli som klimatförnekarna.

Men vem vill lämna sina ungar på förskolan Regnbågen på Malmvägen i dag? På 80-talet var det inget man ens reflekterade över. Regnbågen var mitt första dagis. Att hålla sådana minnen levande har plötsligt blivit viktigt. Rentav en politisk handling.