Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Jonny Cato (Centerpartiets migrationspolitiske talesperson) krävde på fredagen lättnader i
Jonny Cato (Centerpartiets migrationspolitiske talesperson) krävde på fredagen lättnader i "gymnasielagen" för ensamkommande. Bild: Claudio Bresciani/TT

Håkan Boström: Håll C, MP och V borta från invandringspolitiken

Förslaget att urvattna villkoren i "gymnasielagen" för ensamkommande är typiskt för den kravlösa svenska immigrationspolitiken. En politik som snarare måste läggas om helt i och med coronakrisen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Centerpartiet vill nu lätta upp villkoren för de 7 400 ensamkommande, mestadels unga afghanska män, som beviljades villkorat uppehållstillstånd i och med den så kallade gymnasielagen 2018 trots att de saknade asylskäl. Villkoret var att de unga männen skulle klara en gymnasieutbildning och därefter inom ett halvår skaffa sig ett minst två-årigt anställningskontrakt.

Coronakrisen har förmörkat möjligheterna att uppnå de här kraven. Det är därför Centern, liksom V och MP, vill luckra upp dem. Antingen genom att förlänga tiden att skaffa sig ett arbete eller sänka kraven på vilken typ av anställning det kan röra sig om.

Det är inte särskilt förvånande att Centern sällar sig till Miljöpartiet och Vänsterpartiet i denna fråga. C har i flera år profilerat sig som ett parti för närmast fri invandring. Att det i Centerns teorivärld skulle kombineras med färre bidrag har kommit i andra hand.

I praktiken har kraven på såväl asylskäl som egenförsörjning länge varit urvattnade i svensk migrationspolitik. Den som velat har kunnat stanna i landet som ”papperslös” även med avslag. I vissa kommuner, som Malmö, har det även gått att få socialbidrag utan uppehållstillstånd. Utvisningsbeslut har sällan verkställts.

Migrationspolitiken har i huvudsak istället byggt på frivilligt återvändande vid avslag. Gymnasielagen var närmast en formalisering av en pågående praktik. Och i det läge som råder nu, med stängda gränser runt om i världen, är det inte bara svårt att ta sig till Sverige. Det är också svårt att ta sig härifrån.

Man kan därmed inse de praktiska skälen till C, MP och V:s inställning. Ändå visar det bara varför gymnasielagen var fel från början och varför svensk invandringspolitik i stort har varit ohållbar. Den har präglats av kravlöshet både i bedömningar av vem som ska få stanna och på vilka villkor.

Stötande nog har regelverket varit som mest nitiskt mot skötsamma arbetskraftsinvandrare, vars arbetsgivare begått något formellt fel. Staten har helt enkelt haft lättare att kontrollera och sätta dit den som har ett arbete och aspirerar på att bli en del av samhället.

Det borde idag stå uppenbart för alla att Sverige kommit till vägs ände med sin invandringspolitik, en politik som trots att man låtsas som motsatsen i huvudsak är oförändrad. Vad som nu behövs är inte ytterligare signaler till världens migranter om att svenska krav är förhandlingsbara bara man tar sig till Sverige.

Coronakrisen kommer driva upp arbetslösheten och alla inser att det kommer slå hårdast mot nyanlända. Bristen på jobb kan bli betydande och den redan dåliga integrationen kommer som en följd bli ännu sämre.

I en tid av stora integrationsproblem, ökande ungdomsarbetslöshet, och en pressad välfärd vore det politiskt självskadebeteende av Socialdemokraterna att gå med på ytterlighetspartiernas krav. Förhoppningsvis kan även Liberalerna hålla emot.

I en nyligen publicerad studie av professor Johan Eklund framgår hur stort utanförskapet var redan innan krisen (SvD 15/4). Eklund har tittat på självförsörjningsgraden hos olika invandrargrupper. För att räknas som självförsörjd ska man ha en nettoinkomst på 12 600 kronor per månad. Det inbegriper alla som har ett arbete och som på årsbasis kommer upp i denna inkomst, inklusive subventionerade anställningar, däremot inte bidragsförsörjda. Resultatet visar att bara 36 procent av invandrarna med bakgrund i Mellanöstern kommer upp till denna nivå. Motsvarande siffra för invandrare från Afrika är 38 procent. Det är i dessa grupper vi återfinner de flesta asylinvandrare.

Eklund konstaterar att graden av självförsörjning är ännu lägre i utanförskapsområden, och därmed högre för bosatta i andra områden.

För hela gruppen utrikes födda tar det i snitt 13-14 år innan hälften uppnått den nämnda självförsörjningsnivån. Detta är ett betydligt mer relevant sätt att räkna på än det formella måttet sysselsättningsgrad, då det i princip räcker med att arbetat en timme en vecka på året för att räknas som sysselsatt.

Sverige står med andra ord inför en enorm integrationsutmaning. Den inbegriper som bekant inte bara arbetsmarknaden, utan även bekämpandet av religiös extremism och att försöka hindra den unga generationen att dras in i kriminalitet. Dessa saker hänger dock samman.

Coronakrisen kommer inte göra arbetet med att inkludera de som kommit till Sverige i samhället lättare. Tvärtom. I det läget bör kraven för att få uppehållstillstånd inte göras mer generösa. Den svenska asylpolitiken måste snarare läggas om fullständigt. Integration av de som redan befinner sig i Sverige måste få gå i första hand. Den invandring vi kan tillåta oss framöver ska bygga på självförsörjning från dag ett, antingen via arbete eller anhöriga. Hjälpen till människor i nöd ska kanaliseras dit den gör störst nytta, det vill säga i närområdet, och helst i samverkan med EU.

En uppdatering av politiken till 2000-talets villkor har varit nödvändig länge. Coronakrisen gör behovet akut. Antalet ekonomiska migranter ute i världen kommer öka kraftigt så snart olika restriktioner hävs.

Vi kan också räkna med en förhöjd konfliktnivå både internationellt och nationellt – samtidigt som vi står inför svåra problem själva. I ett sådant allvarligt läge bör partier som låter luftiga idéer gå före realistisk konsekvensanalys – det vill säga C, MP och V – hållas borta från inflytande över väsentliga samhällsfrågor.