”Vi är just nu Sveriges viktigaste kraft för politisk förändring”, sa Moderatledaren Ulf Kristersson när han inledningstalade på partiets stämma i Västerås i helgen. En snäll tolkning av uttalandet är att det är Kristerssons ambition. För Moderaterna är inte Sveriges viktigaste politiska kraft.
Det finns så klart många olika orsaker till detta. Partiets problem kan sammanfattas i fyra punkter.
Det första, och kanske viktigaste, är att Moderaterna inte har hittat sin identitet. Efter att Reinfeldt lämnade posten som partiordförande och Alliansen förlorade makten 2014 har M famlat i blindo. Kristersson har talat om förnyelsearbete och omtag.
Men det krävs mer än att byta ut loggan till det klassiska M:et. Ska man vara ett renodlat marknadsliberalt parti? Eller ska man slå in på Christian Sonessons väg - M-kommunalrådet i Staffanstorp som inte har något emot att höja skatten, samarbeta med Sverigedemokraterna och som tar strid mot halalkött?
Ulf Kristersson pratar ofta om att kombinera liberalism och konservatism. Det är ingen dum ambition för ett moderat parti. Men det måste finnas en sammanhängande problembeskrivning som partiet kan föra ut till väljarna.
Problem nummer två är att Moderaterna är ett passivt parti. Ulf Kristersson har krönt sig själv till den vuxna i rummet och framhåller ofta vikten av att vara resonerande. Inget fel med det. Men som oppositionsledare kan man inte möta regeringsföreträdarna som om riksdagsdebatten vore ett seminarium i politisk teori. Prata gärna om att ”upprätta samhällskontraktet”, men fyll det med konkret politiskt innehåll.
Ytterligare en utmaning är något som partiet har dragits med länge: ekonomismen. Det vill säga, tron på att nästan alla samhällsproblem kan mötas med sänkta skatter och avregleringar. Ibland är det lösningen. Men 2019 är inte 1980. Lagen om anställningsskydd och hur den är utformad är inte det stora hotet mot svensk välfärd.
Ändå presenteras avregleringar som den magiska kulan. På Svenska Dagbladets oberoende moderata ledarsida skriver Maria Ludvigsson att ”Rörelsen från bidragsberoende till egen försörjning sker när arbete är mer lönsamt än bidrag” (18/10). Det har hon rätt i, och förslaget om bidragstak är inte så dumt.
Men att från det dra slutsatsen att den höga arbetslösheten bland vissa invandrargrupper går att lösa genom att fackens inflytande minskar är inte rimligt. Sverige är en kunskapsintensiv ekonomi där produktivitetsvinster driver ekonomin, inte massor av billig arbetskraft.
Detta faktum rubbas inte, även om den svenska modellen skulle försvagas. Problemet är i stället låg utbildningsgrad bland personer som står längst utanför arbetsmarknaden.
Utöver detta handlar integration om mer än jobb. Moderaterna känner sig mer bekväma med att prata om ekonomi än om rena kulturfrågor. Och när de väl gör det blir det ofta svajigt, som förslaget att utreda ett förbud mot huvudsjal i skolan. Samhällelig sammanhållning byggs inte genom sådan symbolpolitik.
Det sista problemet för Moderaterna är kanske det svåraste. Partiet har varit med och skapat många av de problem som de nu försöker ta strid emot: omorganiseringen av polisen, nedmonteringen av försvaret och den havererade migrationspolitiken. De som styr Moderaterna i dag är Fredrik Reinfeldts gamla gäng. Både Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson var statsråd under Reinfeldt-tiden.
Därför blir det emellanåt svårt att med trovärdighet kritisera den gamla ledningen, som ju i hög utsträckning var de själva.
Moderaternas ambition att förändra Sverige är det inget fel på, men de måste nog börja med att förändra det egna partiet.
