Presentationen av höstbudgeten har blivit lite som Melodifestivalen. Bidragen släpps i etapper för att skapa maximal uppmärksamhet inför den stora finalen – det vill säga presentationen av budgetpropositionen.
På onsdagsmorgonen var det dags. Då överlämnade finansminister Elisabeth Svantesson (M) luntan till riksdagen. Men till skillnad från en programledare i Schlagerfestivalen var hon sammanbiten. Budgeten är stram. Inga tornartshöjningar här inte – det är avskalad minimalism som gäller.
Vilket poäng ska man då sätta på årets bidrag?
En av regeringens viktigaste prioriteringar är att bekämpa inflationen. Finansministerns mantra har varit att återhållsamhet krävs för att inte spä på prisökningarna. Det är delvis sunt – de generösa stimulanserna under pandemin är en orsak till de prisrusningar och efterföljande räntehöjningar som vi ser nu.
Men det finns ändå anledning att vara kritisk mot sparsamheten. Intrycket är att Svantesson låter riksbankschefen Erik Thedéen, som genom räntehöjning efter räntehöjning gör sitt bästa för att stoppa svenskarna från att konsumera, hålla i taktpinnen. Men Sverige befinner sig just nu i en recession. Arbetslösheten har nu börjat öka, och enligt Riksbankens bedömning kommer inflationen att ligga på två procent nästa år, vilket är målet. Sett ur det perspektivet är budgeten onödigt stram, vilket både LO och Svenskt Näringsliv påpekat.
Det finns dock bra prioriteringar. Jobbskatteavdraget är välkommet och underlättar ekonomin för många pressade hushåll. Staten går in med kreditgarantier för kärnkraft, vilket är nödvändigt inte minst ur klimatsynpunkt. 57:orna – generationen som drabbades av en orättfärdig skattesmäll – kompenseras. Kriminalvården stärks. Försvaret får ett tillskott på 700 miljoner vilket tillsammans med tidigare beslut om satsningar gör att Sverige lägger två procent av BNP på försvaret, vilket är Natos mål.
Men välfärden, då? En stor snackis inför budgeten har varit kommunernas och regionernas ekonomiska problem. I budgeten tilldelas de tio miljarder extra i statsbidrag – fyra miljarder mer än vad som tidigare aviserades – och vården får tre miljarder i riktade bidrag. Men detta är inte nog, enligt intresse- och arbetsgivarorganisationen Sveriges kommuner och regioner (SKR). De vill ha nästan tre gånger så mycket – alltså tre fjärdedelar av reformutrymmet.
Det är förståeligt. Inflationen slår hårt mot kommuner och regioner. Men det håller inte att kräva mer och mer generella bidrag från staten när det blir tuffa tider. Då riskerar det att sättas en kultur där lokalpolitiker aldrig tvingas prioritera utan får en påse pengar av staten.
LÄS MER: Regeringen hankar sig fram – och det är gott nog
Något som regeringen dock får minuspoäng för är att den inte prioriterat infrastrukturen i tillräckligt hög grad. I Sverige är alltifrån vägar till järnvägar, elledningar och VA-system kraftigt eftersatta, och har varit så under lång tid. Vatten och avlopp är förvisso en kommunal fråga. Men kommunerna har uppenbarligen inte förmåga nog att ta tag i problemen. Ledningar som brister och rostar igen riskerar att bli en kostnadskatastrof i framtiden – organisationen Svenskt Vatten räknar med ett investeringsbehov på 23 miljarder årligen (!) fram till 2040.
Regeringen satsar förvisso på att rusta upp vägarna. Men järnvägssatsningarna lyser med sin frånvaro. Det är illa, eftersom järnvägen är nedgången och då en störning snabbt får spridningseffekter.
Det samlade betyget för budgeten blir därmed en trea. Om Sverige ska ha någon chans att tävla med resten av Europa krävs dock både mer bas och mer glitter kommande budgetår.
