Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Kajsa Dovstad: Gud skapade ålen – Satan kustbevakningen

Ålfisket i Skåne och Blekinge är djupt förankrat i den lokala kulturen. Nu försöker myndigheterna utrota denna folkliga tradition bland annat genom att förfölja fiskarna med drönare. Det trots att ålen kan räddas utan fiskestopp.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Ål är egentligen inte särskilt gott. Åtminstone inget jag kan äta i större mängder. Likväl ligger den där på julbordet varje år. Man tar sig en bit; låter gommen fyllas av den rökiga, feta fisken, och fullföljer på så vis en tradition. Längs Österlens och Blekinges kust är ålen en kultfisk, lika oumbärlig högtidsmat som sill och julskinka.

För den som inte är bekant med denna del av landet framstår kanske fiske och förtäring av ål som något som lätt kan avvaras. Ålen är utrotningshotad, och bland annat Naturskyddsföreningen vill se ett totalt fiskestopp. Det vore ett förödande slag mot skärgårdslivet och skulle skapa en större schism mellan skärgårdsbor och myndigheter. Relationen är redan frostig, vilket visade sig på den lokala hamnfesten mina släktingar besöker varje år. En man hade budskapet “Gud skapade ålen” på framsidan av sin tröja. På baksidan stod det tryckt “Satan skapade kustbevakningen”.

Ålfrågan är invecklad. Komplexiteten beskrivs väl av Patrik Svensson i boken “Ålevangeliet: Berättelsen om världens mest gåtfulla fisk”. Läsaren får följa ålen från födseln i Sargassohavet utanför USA:s östkust, genom dess fyra metamorfoser; från larv till glasål i Biscayabukten; till gulål som vandrar upp till Europas sötvattendrag; till blankål som simmar tillbaka över Atlanten och, troligtvis, tillbaka till Sargassohavet för att föröka sig och sedan dö. Ingen har helt lyckats kartlägga ålens livscykel. Men det står klart att den europeiska ålen är en lika fascinerande som sårbar art.

Ingen säger emot att ålen behöver räddas. Allra minst kustborna längs Hanöbukten, som vill fortsätta njuta av ål på julbordet. Problemet är att den svenska ålförvaltningsplanen tar större hänsyn till naturskyddslobbyister än de människor som levt med ålen sedan urminnes tider.

Ålakusten längs Österlen klassas sedan fem år tillbaka som kulturarv. Samtidigt gör myndigheterna sitt bästa för att utarma de kvarvarande delarna. Sedan 2007 tillåts endast fiskare med särskild licens att fiska ål. Licensen är personlig och inga nya delas ut. På så vis försvinner ålfisket i takt med ålfiskarna. I dag finns inte ens 200 fiskare kvar och fler än hälften är över 65 år.

Tjuvfiske beivras. Havs- och vattenmyndigheten flyger över kusterna med drönare – en övervakningsmetod svenska myndigheter annars reserverar för gängkriminalitet och annan grov brottslighet. Naturligtvis bör storskaligt tjuvfiske bekämpas. Men angreppen mot ålfisket, försöken att kväva en viktig kulturutövning, leder till att skärgårdsborna tappar förtroende för beslutsfattarna i Stockholm.

Och för Bryssel. Med EU:s goda minne fiskar fransmännen upp tonvis av de små glasålarna, och fram till 2019 undantogs landet från det årliga tre månader långa fiskestoppet. I Sverige är det inte ens fisket som skördar flest ålar, utan vattenkraftsturbinerna. Mycket mer skulle kunna göras för att rädda ålen utan att ålfisket stoppas, som fem ålforskare på SLU konstaterar (Expressen 26/9 -17).

Sverige beskrivs ofta som en monokultur som till följd av invandringen blivit ett mångkulturellt samhälle. Det är på många sätt sant, men det finns också lokala traditioner som övriga landet inte riktigt förstår. Ål på julbordet är en sådan.