Det kan inte vara lätt att vara ung. Allt kan dokumenteras, filmas, fotas och spridas blixtsnabbt. Misstag kan följa efter en hela livet. Digitaliseringen av vår samtid gör det svårt att sopa undan spåren av våra liv, med alla dess fula märken och erfarenheter som behöver förklaras för utomstående.
Den tillträdande civilministern Ida Karkiainen (S) har nu blivit varse detta. Det avslöjas i ett Expressenreportage att hon som tonåring figurerat på olika fester. I Expressens närgångna artikel står det exempelvis hur civilministern ”deltar i det vilda festandet, där borden på festivalen är fyllda med sprit och deltagarna är märkbart berusade”.
Tydligen är ministerns sambo medlem i bandet Raubtier. Långa tjok ur deras låttexter citeras i Expressens artikel. Varför? Ingen vet. Det är inte Karkiainen som skrivit dem. Karkiainen höjer högerhanden på en bild i vad som, enligt Expressen, ser ut som en hitlerhälsning. Men, tillägger tidningen, det är inte helt lätt att avgöra. Hon är enligt Expressen sexton år på bilden. Sajten Nyheter Idag var först med att publicera bilden under måndagen.
Finns några tecken på att Karkiainen är eller någonsin har varit nazist? Nej. Sitter Expressen inne på några uttalanden av civilministern som kan vara relavanta? Ingenting. Så de målar en suggestiv bild utan egentlig substans. Sprit, skumma typer, konstig musik. Titta! Misstänksamt, ingen rök utan eld.
”Det ska ha varit fester hemma hos dig och sambon där det har spelats ett nazistiskt band som heter Pluton Svea” säger Expressen till Karkiainen .
Vare sig det stämmer eller inte bör den frågan sättas i ett större perspektiv: Tror någon på allvar att ministern i smyg hyser nazistiska åsikter på grund av att låtar av ett vit-maktband spelats på fester där civilministern förekommit under ungdomen? Är det rimligt att förvänta sig att politiker har stenkoll på vilken musik som spelats på fester där de har befunnit sig?
I en replokal som ministern besökt hänger en sydstatsflagga. Varför är det intressant? Ingen vet. Ministern svarar, som en rimlig människa, att ”jag har inget med inredningen av deras replokal att göra och tänker fortsatt inte ha det heller.”
Ingenstans i den ordrika granskningen får läsaren någon information om hur något av detta hjälper oss att förstå civilminister Karkiainens möjligheter att utföra sitt uppdrag. Eller hur hennes sällskap i det förflutna skulle påverka regeringspolitiken. Det enda vi egentligen får tillfälle att göra är att gotta oss i en politikers ungdomsår.
Varför låter det som att den nye energiministern inte kan något om energipolitik? Varför slår Sverige rekord i dödligt våld och sprängdåd? Hur kommer det sig att Sverige har högst andel långtidsarbetslösa i EU? Hur ska elektrifieringen av Sverige i praktiken gå till utan hjälp av kärnkraften?
Kompetens, eller bristen därav, uttalanden, åsikter, löften, jäv. Det finns hur mycket som helst att granska, belysa och förklara. Att hålla koll på politiska tillkortakommanden är ett heltidsjobb.
Vilken tur att vi har journalister som ägnar sig åt detta.
Men journalistiken har också en enorm makt. Och med denna makt kommer ett ansvar att värdera relevansen av det som granskas samt förstå vad det skulle kunna innebära för samhället. Vad får då granskningar av det slag som Expressen gjort av civilministerns festsällskap under tonåren för följder?
Som gammal ungdomsförbundsordförande kan jag med trygghet svara på det: Det skapar nervösa, kalkylerande och cyniska ögontjänare. Beräknande ungdomar som redan under tidiga tonåren ser till att aldrig göra misstag. Som lär sig det politiska spelets skenheliga regler. Unga politiker som lär sig att tala på det där riskminimerande döda sättet som driver lyssnaren till vansinne.
Den politiskt intresserade ungdomen kommer förstå att de lever i ett angivarsamhälle, där fyllesnedsteg aldrig glöms bort och där det potentiellt väntar en frågvis journalist som undrar om den där låten som spelades på den där festen för tio, femton år sedan egentligen var så lämplig för politikern att höra genom fylledimman.
Vill vi verkligen ha högt uppsatta politiker som sedan tonåren aldrig rört något starkare än avslagen lättöl? Som undvikit varje sammanhang där det har kunnat finnas ”problematiska” personer? Och som med klinisk precision vaktat sitt beteende, vad de sagt och gjort sedan de gick i nionde klass?
LÄS MER: Släpp drevet mot kulturministern
Nej. Demokratin behöver politiker av alla olika slag. Som inte bara sedan barnsben drillats i storstadsmedelklassens ängsliga och riskminimerande beteende. Vi behöver politiker som har levt, med allt vad det innebär av erfarenheter och utveckling.
Expressens granskning innebär motsatsen: Den smalnar av urvalskriterierna för vem som vågar eller kan bli politiker. Den skickar en tydlig signal att ett centralt kriterium för att överleva som politiker är att du aldrig har förändrats – du ska likt någon dresserad hund ha levt med ett enda syfte i livet - att framstå som fullkomligt klanderfri när du väl står på scenen.
Anmäl dig till vårt nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
