På förmiddagen den 24 juli dömdes Greta Thunberg i Malmö tingsrätt för ohörsamhet mot ordningsmakten. Hon hade tillsammans med andra aktivister blockerat vägen för tankbilar och vägrat följa polisens instruktioner att flytta på sig.
Klockan tre på eftermiddagen efter rättegångens slut blockerade Thunberg och ytterligare åtta personer åter en väg i Oljehamnen. Efter att ha beordrat dem att flytta på sig behövde polisen fysiskt avlägsna aktivisterna för att öppna vägen. Polisen har upprättat nya anmälningar om ohörsamhet mot ordningsmakten mot sex personer, men det är i skrivande stund okänt om Thunberg är en av dem.
Att Thunberg skulle delta i en sådan aktion igen bör inte ha förvånat någon. Under rättegången försvarade hon sig med att hon hade agerat i nöd, eftersom världen befinner sig i en klimatkris. Rätten fann, föga förvånande, inte argumentationen övertygande eftersom något hot mot liv eller hälsa inte var direkt förestående. Den typiska situationen när nöd kan göra annars brottsliga handlingar försvarliga, är att bryta sig in i någons hem för att skydda sig från en snöstorm.
Snarare än ett juridiskt försvar bör Thunbergs ord ses som en moralisk förevändning för att ställa sig över juridiken. ”Vi kan inte rädda världen genom att följa lagen”, förklarade hon efter att domen hade presenterats. Därför kommer hon ”definitivt inte att backa”. Det gjorde hon uppenbarligen inte heller.
Uttalandena sammanfattar problemet med den moderna miljöaktivismen. Thunberg och andra anser att deras egna ideologiska uppfattningar står över demokratin som den uttrycks genom lagstiftning. På samma sätt som alla tidigare odemokratiska rörelser har de ett högre mål som anses rättfärdiga deras handlande.
De försöker ursäkta sig genom att hänvisa till civil olydnad, men har inte mycket med den demokratiska traditionen att göra. Civil olydnad är ett sätt att bekämpa majoritetens tyranni, och anses vanligen bara legitimt om vissa medborgares rättigheter har inskränkts genom demokratiskt fattade beslut.
Helst bör också handlingen i sig utmana rättighetsinskränkningen, som när medborgarrättsrörelsen i USA vägrade följa rassegregerande lagar, eller den indiska självständighetsrörelsen bröt mot det brittiska saltmonopolet.
Miljöaktivisterna i Oljehamnen har inte fått några rättigheter inskränkta. De är bara missnöjda över att deras föredragna politik inte vunnit tillräckligt folkligt stöd i allmänna val. Inte heller bidrar vägblockaderna på något konkret sätt till att komma närmare ett fossilfritt samhälle. Snarare tycks de främst till för att skapa uppmärksamhet, vilket aktivisterna kunde ha gjort genom lagliga demonstrationer.
Demokratin är inte ett smörgåsbord. Själva poängen är att acceptera även när det inte blir som man själv vill.
