Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alice Teodorescu Måwe: God vilja eller konsekvens?

Politiska gärningar bör bedömas efter resultat snarare än efter intention.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Handlingar kan bedömas utifrån intention eller konsekvens. Enligt sinnelagsetiken avgörs en handlings moraliska värde utifrån den avsikt eller det motiv som den som utför handlingen hade vid dess utförande. Det innebär att handlingar som utförs utifrån en vilja att göra väl är rätt, även om konsekvenserna blir förödande.

Mot sinnelagsetiken ställs konsekvensetiken som innebär att handlingens moraliska värde i stället ska mätas med utgångspunkt i utfall och konsekvenser, oavsett avsikt eller motiv. I svensk politisk debatt tenderar det förstnämnda att övertrumfa det sistnämnda; symbolik värderas ofta högre än resultat, också i de fall där de dåliga konsekvenserna varit kända eller uppenbara från början.

För en tid sedan konstaterade Göteborgs polischef Erik Nord, apropå den något yrvakna diskussionen om klankriminaliteten i Sverige, att polisen länge känt till de kriminella släktnätverken men att man först nu börjat tala öppet om problemet.

Enligt Nord, som nyligen medverkade i SVT:s ”Sverige möts”, har det funnits en beröringsskräck eftersom frågan kan kopplas till etnicitet: ”Jag tror att det har funnits en rädsla hos oss för att det ska bli alltför stigmatiserat om vi går ut och pratar. /…/ Att vi skulle peka ut vissa befolkningsgrupper på ett sätt som kanske inte var okej att göra just då, men vi upplever att nu har vi kommit dit att vi vågar prata om de här grupperna.” (17/9).

Polisen tycks dessvärre inte vara ensamma om sitt förhållningssätt - hade de varit det hade samhällsutvecklingen sett väldigt annorlunda ut. På DN Debatt frågar sig statsvetarprofessorerna Peter Esaiasson och Bo Rothstein varför det främst är journalister, i stället för forskare, som kartlagt och belyst konsekvenserna av de kriminella släktbaserade nätverken.

Ett möjligt skäl enligt artikelförfattarna är ”områdets ideologiska och politiska laddning. Detta kan ha lett till att forskare som velat ifrågasätta den etablerade bilden av integrationsproblematiken, som ett strukturellt problem drivet av majoritetsbefolkningens diskriminering, inte har kunnat verka inom området.” (11/9).

Polischefens, liksom professorernas, konstateranden är minst sagt häpnadsväckande - i varje fall om man levt i villfarelse om att det skulle förhålla sig på något annat vis. Deras uttalanden väcker också tankar kring vilka andra frågor, inom detta eller andra områden, som behandlas enligt samma logik i detta nu?

Slutsatsen av ovanstående är att konsekvensen av bristande konsekvensetik, egentligen oavsett sakfråga, motverkar sitt eget syfte. Genom att inte objektivt tala om verkligheten som den är skapar man i praktiken det stigma som man helst ville undvika. Problemet som inte adresseras, oavsett anledning, kommer inte att kunna lösas. När det inte åtgärdas kommer det tvärtom att växa och bli än mer svårlöst. På vägen kommer en massa oskyldiga människor att hamna i kläm.

Därför är det av yttersta vikt att politiker, journalister, myndighetsföreträdare och andra beslutsfattare en gång för alla gör upp med föreställningen om att symbolik trumfar resultat, liksom att medborgarna, tillika väljarna, börjar utvärdera myndigheters och politikers handlingar utifrån konsekvenser i stället för ambitioner.