Vi ser fler och fler glimtar av normalitet - inte det nya normala, utan det gamla vanliga normala. Till exempel samlas vi i mindre omfattning runt myndigheternas lägereld klockan 14.00 och lyssnar på höga statliga tjänstemän som visar kurvor, berättar hur många som smittats och hur många som dött av covid-19 och uppmanar oss att tvätta händerna och hålla avståndet. Det är egentligen en märklig och delvis obehaglig ritual, som har vant oss vid att titta på kurvor över hur många svenskar som dagligen dött i en lömsk sjukdom.
En annan normalisering vi skymtar är en mer vanlig bedömning av regeringen. I coronakrisens första skede flockades vi runt våra politiska ledare enade mot fienden viruset. Oppositionen slutade till och med att opponera. Stefan Löfven framstod som en landsfaderlig ledare när han uppmanade oss att visa folkvett, tvätta händerna och hålla avstånd. Finansminister Magdalena Andersson öppnade vår gemensamma portmonnä och tog ekonomiska krafttag när hela samhällsekonomin tvärbromsade. De senaste månaderna har statsministern och hans ministrar blivit allt mindre synliga, oppositionen har börjat opponera och, inte minst viktigt, den svenska coronastrategin blivit allt mer ifrågasatt.
Det är således normalt att en ny undersökning från Novus visar att förtroendet för regeringens förmåga att hantera coronapandemin rasar - från 63 procent i april till 45 procent i juni. Förtroendet för Folkhälsomyndigheten sjunker från 73 till 65 procent och för MSB från 57 till 48 procent.
Det är också helt normalt och följdriktigt att sjukvården ligger kvar på en mycket hög förtroendenivå.
Tvivel och ifrågasättande är i högsta grad normalt, när Sverige så tragiskt och markant avviker från till exempel våra nordiska grannländer. Till och med Anders Tegnell har uttryckt visst tvivel.
– Skulle vi stöta på samma sjukdom, med precis vad vi vet om den i dag, tror jag att vi skulle landa i att göra mittemellan det som Sverige gjorde och det som resten av världen gjort, sa Anders Tegnell.
Han förtydligade dock:
– Vi menar fortfarande att strategin är bra. Sedan finns det alltid förbättringar man kan göra, sa han.
Det hedrar Anders Tegnell att han är självkritisk. Det är mer än man kan säga om regeringen, som tycks mena att inga fel begåtts, men om det ändå är något fel begånget så är det någon annans fel.
Norge har hittills haft stor framgång med att begränsa smittan. I en sympatisk intervju i GP menade smittskyddsdirektören Frode Forland, Norges Anders Tegnell, att strategierna från början var ungefär de samma i Norge och Sverige. Men när smittspridningen blev okontrollerbar tog den norska regeringen över ansvaret och slog till hårt och snabbt. I dag har Sverige tio gånger så många döda som i Norge.
Tydlighet om vad som gäller har varit ett signum i våra nordiska grannländer. I Sverige har det rått viss osäkerhet vad direktiv och rekommendationer innebär och vem som bär ansvar för vilka aktiviteter. Statliga myndigheter och regionerna har gjort olika bedömningar.
Tveksamheten blev inte mindre av veckans regeringstillkännagivanden. Nu skall alla svenskar med symptom få testas och smittspårningen aktiveras. Det är vad moderaternas Ulf Kristersson och många infektionsexperter länge har krävt. De har emellertid då fått höra att det inte är möjligt i "detta skede av pandemin". Men vilket nytt skede har nu inträtt? Enligt socialminister Lena Hallengren befinner vi oss nu i en "senpandemisk" fas. För den oinvigde är det dock svårt att se hur den skiljer sig från den senaste tidens platå, där antalet smittade och döda vägrar att vända ner ordentligt. Och vad nytt gör att reserestriktionerna inom Sverige kan hävas? Har regioner nu kapacitet att ta hand om andra regioners smitta? Det är inte sagt att lättnaden i sig är felaktig men det är svårt att förstå varför bedömningarna har ändrats. Om det inte är för att semester-Sverige håller på att gå under.
Ytterligare en normaliseringsglimt gav den senaste väljarbarometern från Aftonbladet/Demoskop. Det är normalt att en regering stärks i kristider. Det är lika normalt att man så småningom återgår till det gamla normala. Nu tappar socialdemokraterna 2,3 procentenheter i väljarstöd och har sannolikt påbörjat marschen tillbaka till det svagare normaltillståndet.
Politiken har nämligen inte upphört, den har bara pausats. När borgfreden nu går mot sitt slut så kommer de normala ideologiska skillnaderna åter i dagen. Styrkor och svagheter finns kvar.
Problemen i Sverige kommer heller inte att ha försvunnit som genom ett trollslag. Segregationen finns kvar. Gängvåld och otrygghet finns kvar. Skolans problem består. Behovet av ett stärkt försvar har inte försvunnit. Att äldreomsorgen, sjukvården och beredskapen behöver stärkas har blivit smärtsamt förtydligat under krisen. Statens finanser kommer att ha försämrats avsevärt.
Allt detta måste lösas av en regering, bestående av två så väsensskilda partier som Socialdemokraterna och Miljöpartiet, stödd av Liberalerna och Centern - två partier som är ideologiska motståndare till regeringsduon men som gjort avståndstagandet till Sverigedemokraterna till sin huvudfråga. När coronakrisens akuta skede är över lär stödet för januaripartierna gå tillbaka till sitt svaga normalläge, Liberalernas avgrundskris befästas och låsningarna i parlamentet fortsätta. Otydlighet, låsningar och bristande handlingskraft är inte ett framgångsrecept för Sverige post corona!
