Den aktuella krisen har lett till två relaterade diskussioner. Den ena rör svensk beredskap i fredstid, den andra äldrevården. I sociala medier riktas ilska mot både regeringen och Folkhälsomyndigheten för påstådd sölighet och handfallenhet inför virusets spridning inom äldrevården.
Jag vill inte blanda mig in i den diskussionen: för mycket är för osäkert. Jag vill framföra en poäng om att lägga ansvar inför rätt dörr.
Enligt lagen om kommuners och regioners åtgärder inför och vid extraordinära händelser i fredstid och höjd beredskap ska nämligen kommuner och regioner ha ”god förmåga att hantera krissituationer i fred”. Det är alltså kommuner och regioner som ska säkerställa att landet fungerar i kristid. Inte staten. Staten har endast en underutvecklad samordnande funktion (vilket konstateras i en utredning från april i år.
Detsamma gäller äldreomsorgen. Enligt socialtjänstlagen åvilar den uppgiften kommunerna. Socialstyrelsen utfärdar föreskrifter på det medicinska området, men själva organisationen av äldreomsorgen är en rent kommunal angelägenhet. Det är kommunen som utformar allt från äldreboenden till hemtjänst. Det är kommunen som spar pengar genom att anställda lågutbildad och timanställd personal eller genom att upphandla omsorg till ett snålt pris.
Med andra ord ligger ansvaret för beredskapen och för äldrevården på kommunerna och hos regionerna, inte hos regeringen och Folkhälsomyndigheten. Eller, riktigare: det juridiska ansvaret ligger där. Det politiska ansvaret är mera jämnt fördelat.
För det första är det decentraliserade ansvaret för krisberedskapen ett politiskt val. Det är riksdagen som stiftar lagar. Det är riksdagen som valt att lägga den nationella krisberedskapen på 290 olika kommunala aktörer (311 aktörer med regionerna). Någon vidare nationell samordning finns inte. Hur kunde någon kunde tro att detta skulle bli bra?
För det andra är det kommunala självstyret i stor utsträckning en myt. På många sätt är kommunerna endast halvsjälvständiga utförande organ åt staten. Kommunerna är därför vana att vänta på Stockholm. När Stockholm är tyst och inte ger direktiv, krävs osedvanligt självständiga kommunalpolitiker för att något ska ske. Den statliga detaljregleringen har gjort kommunerna passiva, och det vet staten. Med andra ord borde de statliga myndigheterna ha utfärdat klara rekommendationer för hur kommunerna ska bete sig. Att så inte skedde i tillräcklig utsträckning är en skuld som hör hemma på statlig nivå.
Det innebär att väljaren måste vara medveten om att det finns olika sorters ansvar här. Man kan och bör klaga på hur rikspolitiken har organiserat den svenska beredskapen (knappt alls) och på att den statliga förvaltningen lämnade kommunerna och regionerna i sticket.
Men det konkreta misslyckandet i äldrevården, de tomma beredskapslagren – det svarar kommun- och regionpolitiker för. Inte staten. Väljaren bör komma ihåg detta när den vid nästa val utan större eftertanke plockar fram samma röstsedel i kommun- och regionalvalet som i riksdagsvalet.
