Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Artur Szulc: Glöm inte det judiska motståndet

27 januari befriade Röda armén de nazityska koncentrationslägren Auschwitz och Birkenau. Men det judiska folket var inte passivt inför Förintelsen. Exemplen på judiskt motstånd är många och värda att uppmärksamma.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

I många europeiska länder, däribland Sverige, hedras Förintelsens offer den 27 januari. På denna dag 1945 gick nämligen soldater ur Röda armén in i de nazityska lägren Auschwitz och Birkenau. De fann tusentals överlevande interner. Tanken med minnesdagen är alltså att hedrandet av offren ska ske mot en positiv fond – befrielsens.

I Israel däremot valde man för länge sedan att fästa minnesdagen vid en annan händelse, den judiska revolten i Warszawas getto 1943. Det var givetvis ingen slump att israeliska myndigheter ville knyta an till den främsta symbolen för judiskt motstånd under kriget.

Gettokämparnas mod och försvarsvilja var egenskaper som behövdes för att Israel skulle överleva som nation. Ett annat skäl var att motverka den felaktiga föreställningen, som var utbredd i Israel åren efter krigsslutet, om att judar vandrade som lamm till slakt. Den bilden förändrades med tiden i Israel men samma utveckling har inte skett utanför landets gränser.

Utöver ytlig kännedom om gettorevolten 1943 och ett och annat namn har kunskapen om judiskt motstånd under kriget förblivit tämligen begränsad. Vad kan vara mer passande än att på Förintelsens internationella minnesdag kasta lite ljus på hur judar faktiskt kämpade för sin överlevnad, men framförallt för sitt människovärde.

Den nazityska regimens förverkligande av den slutgiltiga lösningen innebar att alla judar som hamnade under tysk kontroll skulle utplånas. Hur det judiska folket reagerade på faran varierade mellan judar i västra och östra Europa. Inledningsvis tänkte många i väst att de skulle klara sig på samma sätt som judar gjort tidigare i historien under vågor av pogromer, genom att rida ut stormen.

Men i öst dröjde det inte länge innan judar insåg att nazistisk antisemitism var något de inte stött på tidigare. När de stora deportationerna inleddes från getton 1942 beslutade grupper av judar, främst unga, att det var dags att reagera. I östra Europa bildades försvarsgrupper i gettona i Vilnius och Warszawa.

De som lyckades organisera sig bäst var två sammanslutningar i Warszawas getto, den ena var Judiska kamporganisationen och den andra Judiska militära förbundet. Deras mål var att göra motvärn inför kommande deportationer, vilket resulterade i gettorevolten våren 1943. Efter den förekom motstånd i olika former mot tyskarna i flera andra getton, i Częstochowa (25 juni 1943) samt i Będzin och Sosnowiec (1 augusti 1943).

I detta sammanhang bör heller inte revolterna i förintelseläger som Treblinka, Sobibor och Birkenau glömmas bort. I det sistnämnda lägret försökte resterande arbetsjudar att spränga en av gaskamrarna den 7 oktober 1944. De attackerade SS-vakterna med insmugglade vapen, knivar och yxor men tyskarna slog snabbt och brutalt ner allt motstånd. Över 450 arbetsjudar sköts med nackskott som bestraffning.

Vid sidan av organisationer i getton uppstod även judiska kampgrupper ute på landsbygden. Dessa var aktiva uteslutande i östra Polen, västra Vitryssland och västra Ukraina. I dessa trakter fanns vidsträckta skogsområden som tyskarna och deras lokala kollaboratörer inte hade möjligheter att övervaka noggrant. Skogarna erbjöd därför bättre överlevnadschanser.

Ett mer omtalat exempel på en judisk partisangrupp som lyckades rädda över tusen personer är den som leddes av Tuvia Bielski, som hade gjort värnplikten i det polska infanteriet, och hans tre bröder. Bielskibrödernas försvarsgrupp var precis som andra liknande enheter ganska självständiga och inriktade på överlevnad. Men det hände att man samarbetade med sovjetiska partisaner eller den polska Hemmaarmén. I exempelvis byn Hanaczowa, i före detta sydöstra Polen, hade den lokala judiska skyddsgruppen ett nära samarbete med Hemmaarmén.

Ingen vet hur många judar som organiserade sig i motståndsgrupper och sökte sin räddning i skogarna men troligen handlade det om minst 10 000 personer. Då är de judar som togs in i bland annat den polska Hemmaarmén inte inräknade.

En annan form av motstånd var inriktat på att möjliggöra flykt eller att skydda judar från deportationer. I exempelvis Belgien och Nederländerna uppstod motståndsgrupper med syftet att tillhandahålla gömställen åt judar. I Polen bildades nätverket Żegota av polska och judiska företrädare.

Organisationen inlemmades i den polska motståndsrörelsen och finansierades med hjälp av exilregeringen i London och judiska organisationer i USA. Żegotas enda uppdrag var att hjälpa judar med pengar, förfalskade arbets- eller identitetshandlingar och gömställen i kloster, ute på landet eller i särskilda lägenheter. Ett känt namn från Żegota är polskan Irena Sendler som tillsammans med sina medarbetare lyckades föra ut och rädda hundratals judiska barn från gettot i Warszawa.

Det judiska folket var dödsdömt och särskilt i Central- och Östeuropa var den nazityska ockupationspolitiken av sådan karaktär att varken motstånd eller hjälpaktioner kunde förhindra utrotningen. Därför handlade akter av organiserat motvärn ofta om annat än ren överlevnad i sig. Judiska kämpar och civila i Warszawas getto hyste aldrig några illusioner om revoltens utgång men de kämpade inte för att rädda det judiska folket. Främst vill de visa att motstånd var möjligt. Deras resning bör ses som en symbolisk strid om rätten att få leva men framför allt som en kamp om människovärdet, som nazisterna tagit ifrån dem. På slagfältet eller i bunkrar i gettot fick judarna chansen att dö som fria människor, vilket var precis så de ville ha det.

I förlängningen var revolten 1943 och andra motståndsyttringar, som att uthärda ännu en dag gömd i en jordkällare, ett slags protester mot en omvärld som i allmänhet förblev likgiltig inför det judiska folkets öde. Den insikten bör man ha med sig trots att Förintelsens internationella minnesdag är avsedd att ge åminnelsen en hoppingivande inramning genom sin datummässiga koppling till befrielsen av Auschwitz.

LÄS MER: Hedra de goda människornas handlingar

LÄS MER: Hur kunde Förintelsen ske?