Cykelbuden har blivit ett allt vanligare inslag i stadsmiljön under coronakrisen. Med hjälp av Foodora, Uber Eats och andra företag är det enkelt och smidigt att beställa mat från restauranger utan att behöva lämna hemmet. Budet plockar upp ordern och levererar maten vid dörren innan pommes fritesen har blivit kalla.
Men det finns en baksida. Sydsvenskans reporter Dan Ivarsson tog anställning på Foodora under en tid. Han levererade mat till reklammakare och industridesigners, och han var tvungen att göra det snabbt. Via appen mäter arbetsgivaren hur fort buden cyklar och hur lång tid det tar att leverera maten till kunden.
Om buden cyklar för långsamt riskerar de att inte få sitt kontrakt, som tecknas en månad i taget, förlängt. Toalettbesök innebär löneavdrag. Om cykeln får punktering eller blir stulen får arbetstagaren stå för kostnaden själv. Arbetspassen kan förlängas när som helst. Lönen är inte mycket att skryta om: 70 kronor i timmen före skatt, och 20 kronor i bonus för varje matleverans de hinner med.
Det är inte bättre betalt hos konkurrenten. När sajten Breakit gjorde ett liknande reportage genom att börja cykla för Uber Eats framkom att månadslönen uppgick till 10 000 kronor före skatt för den som cyklade 50 timmar i veckan. Där får man inte ens ett anställningskontrakt.
De som försvarar den här typen av upplägg – ofta debattörer inom borgerligheten som tänker sig att ”enkla jobb” ska lösa integrationen – brukar ofta hävda att det är bättre, både för den enskilde och för samhället, att cykelbuden har ett arbete än att de inte har det.
"Är inte en ny typ av marknad precis vad som behövs, så att fler kan hitta jobb?", skrev SvD:s politiska redaktör Tove Lifvendahl när cykelbud och andra så kallade gig-jobb debatterades i fjol. Argumentet: det är alltid bäst att försörja sig själv, och stora grupper i samhället har så låg utbildning att ett kvalificerat jobb inte är aktuellt.
Men i det här fallet håller det inte. Av flera skäl. Enligt en rapport från forskningsinstitutet Ratio är de flesta som arbetar som matkurirer välutbildade. 67 procent i studien hade en avslutad högskoleutbildning. Hälften kommer från asiatiska länder som Indien och Pakistan. Anledningen till att de arbetar som cykelbud är att de inte kan få något annat jobb, vilket i sin tur beror på att de inte talar svenska. De kommer till Sverige i hopp om att hitta ett kvalificerat arbete men får nöja sig med att köra sushi och pizza.
Det är alltså inte framförallt lågutbildade personer som bott i Sverige länge och som saknar jobb som tar anställning som matbud. Därmed kan man inte säga att cykeljobben fungerar som integrationsåtgärd. Men utbredningen av gig-jobb riskerar att få negativa konsekvenser för samhällsekonomin som helhet.
Det finns flera skäl till att kollektivavtalsenliga löner och villkor är norm på den svenska arbetsmarknaden. Ett av dem är givetvis att det är bra för arbetstagarna. Men det handlar också om rättvis konkurrens. Om ett företag kan sänka sina kostnader genom att betala de anställa en mycket lägre lön än konkurrenten kan den förra pressa ner priserna. En negativ spiral uppstår.
Löner som är mycket låga innebär också en kostnad för det offentliga. Den som tjänar 10 000 kronor i månaden före skatt kommer inte att kunna betala för sitt uppehälle.
Så länge man inte vill att personer ska behöva leva i misär trots heltidsjobb kommer personer som tjänar 10 000 före skatt att kräva höga bostadsbidrag och andra ersättningar från stat och kommun. De låga lönerna blir då i praktiken en företagssubvention. Skattebetalarna finansierar stora delar av det som arbetsgivaren borde stå för: de anställdas försörjning.
